Jag har läst ett par av Katerina Janouchs skönlitterära böcker förut – Anhörig, som är delvis självbiografisk, om makens alkoholism för ett antal år sedan, och Bedragen, första boken om Cecilia Lind. Jag ska beställa de följande i den serien, för jag tyckte verkligen om Bedragen men har glömt att det finns fler.
Amandas bok är den första i en trilogi ungdomsböcker om kompisarna Amanda och Jonna, och Saga – som hittills inte är riktigt lika nära vän med de andra två som de är med varandra. Så att säga. Blev det rörigt? Uppföljarna heter just Jonnas bok och Sagas bok. Jag hittade Sagas bok först, men eftersom den är sist av de tre (vilket jag läste på baksidan) letade jag rätt på Amandas bok först, och den fanns inne. Det finns en fjärde bok också upptäckte jag just, men jag vill inte avslöja titeln på den och riskera en spoiler, det får ni göra själva om ni är nyfnikna 😉
Anyway. Amanda är en sån där vanlig tjej, som så ofta är fallet med huvudpersoner i tjej-ungdomsböcker. Hon går vårterminen i nian, och börjar förstås fundera på sånt där som vuxenlivet innebär. Namely – sex. Hon får tag på Crème Fraiche av Suzanne Brøgger, Rädd att flyga av Erica Jong och Jag minns alla mina älskade och hur de brukade ta på mig av Kerstin Thorvall, och läser sig till en del. Fast hon förstår väl, tack och lov, att sex inte alltid är som i böckerna. ((Dock är det himla kul att Janouch inkluderar dessa namn – skitnyttigt för tonårsflickor att veta vilka dessa kvinnor är!))
I början på nian börjar Axel i klassen. Axel, som var Amandas BFF som barn. Som frågade ”tjans” på henne på dagis. De var oskiljaktiga. Och nu säger han knappt hej. Och hon vet inte hur hon ska bete sig runt honom. Han dyker upp i hennes sexfantasier, och hon blir skitförvirrad. Varför är det så underligt mellan dem nu? När mammorna återfinner varann – de var också BFFs innan Axel och Monica flyttade – dyker Axel plötsligt upp hemma hos Amanda på familjemiddag en fredagskväll. Vad fan ska han där att göra?!
Detta är en jättebra ungdomsbok. Ärlig och tydlig utan att vara för mycket, och inte det minsta fördömande heller. Absolut i klass med mina kära Johanna Thydell och Emma Hamberg. Det enda jag kanske skulle vilja anmärka på är användandet av ordet ”snippa” i sexuella sammanhang. Det blir så himla komiskt. Jag tycker att ordet är kul, och egentligen tycker jag att tanken är god även om det känns lite krystat, men… det måste finnas bättre uttryck än ”hans fingrar i min snippa”. Det blir lite skrattretande. Men kanske inte lika mycket för de som är femton år yngre än jag och som har levt med ordet snippa sedan 2004 eller när det nu blev det officiella ordet?
Och Amanda reflekterar faktiskt också över ordet, det är lite kul. Hon säger bland annat att det känns inte som om en snippa är något som t.ex Beyoncé har mellan benen, och det kan man väl hålla med om.
Vissa bitar skrattade jag högt åt, sådär lagom tonårsneurotiskt. Som ”det fanns en snopp i mitt rum!”. Jag förstår precis hur hon menar och det blir så himla fnissframkallande. Vilket säkert är meningen.
Katerina Janouch har koll. På en väldig massa. Hon är otroligt klok, otroligt duktig, och väldigt bra på att sätta ord på saker och ting som rör sådana som är mycket yngre än hon själv. Hon är fembarnsmamma, skitsnygg, lever med en före detta missbrukare, skriver, föreläser, reser och är helt enkelt astuff. Hennes blogg kan du även läsa här.
Sedan är temat genom boken kul. Det hela börjar på en temadag på Nationalmuseum, där läraren Älgen visar eleverna runt bland målningarna, och där de som grupparbete får välja ett konstverk att analysera och skriva om i några veckor. Amanda, Johanna och Saga fastnar för målningen av Danaë, Perseus mor, som hålls inspärrad som oskuld i en bur för att hennes mor fått en profetia att hennes barnbarn kommer att dräpa henne. Zeus befruktar henne med ett ”gyllene regn”… vilket leder till att flickorna reflekterar mycket över oskuld, oskulders betydelse och mytologi genom åldrarna, och rent praktiska saker som mödomshinnor. Eller bristen därav. Slidkrans, heter det visst nuförtiden… Saga är rolig när hon pratar om att ingen dött av mödomshinneinfarkt eller cancer i mödomshinnan. Det är ju precis så rakt man tänker när man är femton-sexton år.
Jaja. Jättebra ungdomsbok. Jag borde kanske skola om mig till ungdomsbibliotekarie, så mycket tonårslitteratur som jag plöjer för tillfället? 🙂
Stories from the city, stories from the sea 