Har alltid haft ett hatkärleksförhållande till Ann Söderlund. Hon var rolig i Silikon med Ulrika Svensson på nittiotalet, och hennes blogg har alltid varit kul – jag tror att problemet jag har haft med henne är hennes otroligt utpräglade, sega Stockholmsdialekt. Det kryper lite i skinnet. Och jag minns att jag tyckte att hon var bra i Frida då det begav sig.
Men Men vi knullar ju ändå inte är asrolig. Lite Martina Haag möter Hillevi Wahl… sådär ärligt och oskämsigt. Vissa bitar känns inte så relevanta – jag och child rearing står inte så nära varandra – men det gör ingenting. Detta är ganska korta krönikor och/eller listor som man i många fall kan identifiera sig rätt bra med, så man förlorar ingenting på att skumma lite ifall det känns så.
Underhållande, snabb och vass med uttalad skärpa. Bra Ann!
Stories from the city, stories from the sea 