Jag blir inte bara inspirerad till mat av böcker, jag blir gärna inspirerad till andra böcker också!
I Linda Skugges Ett tal till min systers bröllop pratar huvudpersonen mycket om Sylvia Plath och Märta Tikkanen. Och lite om Kathryn Harrison, vars Att söka hänryckningen jag faktiskt hittade av en ren slump på någon julrea på Coop Forum för ett antal år sedan. Jag har börjat på den, men inte blivit klar. Och Sylvia Plath har jag väl läst allt av vid det här laget tror jag, sedan jag hittade en samling på Strand Bookstore i New York. Ariel har jag redan, och The Bell Jar finns naturligtvis någonstans i bokhyllan. Man kan väl inte vara tonårstjej utan att läsa The Bell Jar? Min kom från Stables Market i Camden minns jag, på en semestertripp…
Anyway. I digress. Märta Tikkanen var en helt ny bekantskap för mig. Jag har ju hört talas om henne, visst. Har något vagt minne av att mamma hade Män kan inte våldtas i bokhyllan när jag var liten ((vilket jag minns för att ”våldtas” inte var ett ord jag kunde)), men den har jag inte hittat igen. Men Århundradets kärlekssaga citeras och refereras frekvent till i Linda Skugges bok, så när jag satt och skulle beställa och reservera lite böcker i förra veckan ((sånt gör jag på lunchen, det är omåttligt trevligt!)) så poppade tanken om Märta in i huvudet så jag tänkte att den kan jag ju köra på.
Jag trodde, av citaten i boken, att det var en självbiografi på prosa, ungefär, skriven riktad till svinet Henrik – men det är det inte, det är lyrik. Dock väldigt litterär lyrik, så att säga – det är dikter, men skrivna som prosa. Ungefär, i alla fall. Men inget rim och inget versmått. Upprepade stycken ibland, visst, men det är inte så mycket mer som vittnar om poesi.
Och jag har väldigt svårt att kommentera poesi. Det har jag alltid haft. Jag avskydde att skriva uppsats och tentor på poesikurser på universitetet, det är svårt. Och särskilt utan versmått. Men ja. Detta är Tikkanens hemska liv med småbarn och en alkad, otrogen karl som inte hjälpte till ett smack och inte brydde sig om familjen för fem öre, självömkande och elak och helt hänsynslös. Själv var hon – likasom maken – författare. Men all tid Märta fick till att skriva var mellan 23 och 06. På nätterna fick hon sköta sitt förvärvsjobb, på dagarna hade hon en miljon barn att ta hand om. Och Henrik gjorde ingenting.
Skugge citerar denna dikt, och det tänker jag också göra:
Ibland
brukar jag försöka
tänka efter
hur det skulle vara
om du skulle bo ihop med Christer
och era sammanlagt
fyra barn
Skulle du då alltid
utan vidare gå på bio
medan Christer
lägger barnen?
Skulle du kanske inte
nångång
komma att tänka på
att Christer kanske vill skriva
eller läsa
eller tänka
för sej själv
också andra tider på dygnet än mellan klockan 23 och klockan 06?
Skulle du inte ändå
en eller annan gång
dra dig för att fordra
att Christer alltid ska släppa det
han har för händer
ögonblickligen
när du har kommit inom dörren
för att koka te åt dej
och sen beundra
det du har knackat ner
i ditt ostörda arbetsrum
medan han har passat
era fyra barn
och telefonen
och städat
och skött middagsmaten
mellan stunderna vid skrivmaskinen?
Jag menar, ni är ju
iallafall
tvåkolleger
som gör samma jobb
och som bedöms
på enahanda grunder
Väldigt starkt. Hela boken är väldigt stark. Man läser den på ett litet kick – det är ju så med dikter – men man tänker på det man läst länge. I alla fall jag.
Stories from the city, stories from the sea 