2012: 37 – Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen

 

Jag blir inte bara inspirerad till mat av böcker, jag blir gärna inspirerad till andra böcker också!

 

I Linda Skugges Ett tal till min systers bröllop pratar huvudpersonen mycket om Sylvia Plath och Märta Tikkanen. Och lite om Kathryn Harrison, vars Att söka hänryckningen jag faktiskt hittade av en ren slump på någon julrea på Coop Forum för ett antal år sedan. Jag har börjat på den, men inte blivit klar. Och Sylvia Plath har jag väl läst allt av vid det här laget tror jag, sedan jag hittade en samling på Strand Bookstore i New York. Ariel har jag redan, och The Bell Jar finns naturligtvis någonstans i bokhyllan. Man kan väl inte vara tonårstjej utan att läsa The Bell Jar? Min kom från Stables Market i Camden minns jag, på en semestertripp…

Anyway. I digress. Märta Tikkanen var en helt ny bekantskap för mig. Jag har ju hört talas om henne, visst. Har något vagt minne av att mamma hade Män kan inte våldtas i bokhyllan när jag var liten ((vilket jag minns för att ”våldtas” inte var ett ord jag kunde)), men den har jag inte hittat igen. Men Århundradets kärlekssaga citeras och refereras frekvent till i Linda Skugges bok, så när jag satt och skulle beställa och reservera lite böcker i förra veckan ((sånt gör jag på lunchen, det är omåttligt trevligt!)) så poppade tanken om Märta in i huvudet så jag tänkte att den kan jag ju köra på.

 

Jag trodde, av citaten i boken, att det var en självbiografi på prosa, ungefär, skriven riktad till svinet Henrik – men det är det inte, det är lyrik. Dock väldigt litterär lyrik, så att säga – det är dikter, men skrivna som prosa. Ungefär, i alla fall. Men inget rim och inget versmått. Upprepade stycken ibland, visst, men det är inte så mycket mer som vittnar om poesi.

 

Och jag har väldigt svårt att kommentera poesi. Det har jag alltid haft. Jag avskydde att skriva uppsats och tentor på poesikurser på universitetet, det är svårt. Och särskilt utan versmått. Men ja. Detta är Tikkanens hemska liv med småbarn och en alkad, otrogen karl som inte hjälpte till ett smack och inte brydde sig om familjen för fem öre, självömkande och elak och helt hänsynslös. Själv var hon – likasom maken – författare. Men all tid Märta fick till att skriva var mellan 23 och 06. På nätterna fick hon sköta sitt förvärvsjobb, på dagarna hade hon en miljon barn att ta hand om. Och Henrik gjorde ingenting.

 

Skugge citerar denna dikt, och det tänker jag också göra:

 

Ibland

brukar jag försöka

tänka efter

hur det skulle vara

om du skulle bo ihop med Christer

och era sammanlagt

fyra barn

Skulle du då alltid

utan vidare gå på bio

medan Christer

lägger barnen?

Skulle du kanske inte

nångång

komma att tänka på

att Christer kanske vill skriva

eller läsa

eller tänka

för sej själv

också andra tider på dygnet än mellan klockan 23 och klockan 06?

Skulle du inte ändå

en eller annan gång

dra dig för att fordra

att Christer alltid ska släppa det

han har för händer

ögonblickligen

när du har kommit inom dörren

för att koka te åt dej

och sen beundra

det du har knackat ner

i ditt ostörda arbetsrum

medan han har passat

era fyra barn

och telefonen

och städat

och skött middagsmaten

mellan stunderna vid skrivmaskinen?

Jag menar, ni är ju

iallafall

tvåkolleger

som gör samma jobb

och som bedöms

på enahanda grunder

 

Väldigt starkt. Hela boken är väldigt stark. Man läser den på ett litet kick – det är ju så med dikter – men man tänker på det man läst länge. I alla fall jag.

Lämna en kommentar