2012: 29 – Hello Love! av Charlotta Cederlöf

 

Någon gång i högstadiet fick jag …och likväl rör hon sig av Charlotta Cederlöf av min kusin Emma i julklapp. Underbar tonårsskildring i sjuttiotalets småstads-mellan-Sverige. Inte för att jag var med på den tiden, men det känns som om jag var det. Varma mackor och snusiga moppekillar och häxblandningar och smygrökning. Inte för att jag direkt befattade mig med moppekillar, snus, häxblandningar eller smygrökning i högstadiet, men i alla fall.

 

Så kom Hello Love! ut 1999, och snacka om att jag fastnade när jag läste på baksidan att det handlade om mitten på åttiotalet, och Helena, 21 år, byter Gävle mot London… jag sög ju tag i den på Backa Bibliotek på en sekund och läste den väl ungefär lika snabbt. Och nu fanns den att beställa från Hisingens Bibliotek! Så jag var ju tvungen…

 

Så. Helena bor i Gävle,  jobbar på fabrik som internpostutdelare, och… inte så mycket mer. Fikar i timmar, röker för mycket, går på lite fester då och då, går på konserter när hennes ex spelar, och är allmänt förvirrad över livet. Kompisen Anna-Lena har redan flyttat till London, och skriver långa brev om supertights och Camden Market och snygga italienare… så snart blir det dags för Helena att dra iväg.

 

Underbara skildringar av miljöer – man känner riktigt lukten av cafét på Victoria Station och det lilla iskalla rummet på vandrarhemmet där Helena bor. Anna-Lena åker hem till Sverige för att jobba ihop lite pengar och kommer inte tillbaks på länge – när hon väl kommer känner sig Helena redan helt hemma i London och har verkligen fått ett nytt liv. Anna-Lena blir gravid och flyttar ihop med Giorgio, Helena har en liten romans med Johannes Döparen och blir kompis med danska Line. Så kommer exet på besök och de ”råkar” ha sex på Royal Hotel. Hoppsan, det var inte meningen.

 

Och sen kommer Mange från Gävle på besök. Som hon en gång kom på med att hångla med henne i köket på en fest. Och vad händer då?

 

Skitroligt skriven och realistisk, till skillnad från t.ex den där förbaskade Vildängel – man borde läsa de två parallellt, för de utspelar sig nog ungefär samtidigt i perioder, och se vilket London man verkligen tror är det riktiga. Nä, jag var inte där i mitten på åttiotalet, men jag är ganska övertygad om att Charlotta Cederlöfs London är betydligt mer sant.