2012: 28 – Blendas bekännelser av Anita Eklund Lykull

 

Jag har ju älskat Anita Eklund Lykull passionerat sedan mellanstadiet, men efter Ängel i grön klänning så har jag inte läst något, om nu inte Ballongfararens morgon kom ut något efter, det kan vara så. Men det är väl typ tio år sedan, hur som helst. Glömde typ av allt vad ungdomsböcker hette, och särskilt svenska, av naturliga skäl.

 

Men nu när jag blivit biblioteksaficionado så halkade jag in på ungdomsavdelningen för några veckor sedan och kom på att shit, jag kan läsa om mina gamla favoriter – och kolla om mina gamla favoritförfattare kommit ut med nytt!

 

Och score, Anita har skrivit två nya som var intressanta, och jag fick tag på dem snabbt. Först ut var Blendas bekännelser. Blenda har just tagit studenten, bor i Änggården ((runt hörnet härifrån! Alltid roligt!)) och är jättetjock. 114 kilo väger hon, som resultat av ett intensivt matmissbruk. Hon jobbar på pizzeria, och tar allt som oftast med sig två pizzor hem till middag. Hon bor med sin pappa och plastmamma Barbro, och har en plastsyrra som heter Ellika – hon är dock gift och utflugen. Och otroligt ennerverande. Hon har även bästa kompisen Lizzie, som funderar skarpt på att bli nunna. Fast hon är inte särskilt nunnelik ännu i alla fall.

 

Blenda blir god vän med bagaren på jobbet, grekiske Nicos, och de reser till Aten tillsammans. Nicos träffar en kille och försvinner för det mesta, så Blenda får lov att klara sig själv. För första gången, egentligen, träffar hon människor på egen hand och vågar vara den hon verkligen är. Hon träffar en engelsk flicka som heter April, som hon blir god vän med, innan hon åker hem till Sverige igen. Träffar till och med en man, men han är förstås gift och har barn…

 

Hemmavid får hon lite mer kontakt med sin mamma – de hörs inte så ofta. Mamman är arkeolog och reser mycket, bor i Stockholm. Blenda och Leonora, som mamman heter, har dock en fin relation tycker jag, för att ha levt isär största delen av Blendas liv.

 

Och Blenda drömmer om att bli musikalstjärna. Det är det enda hon önskar, förutom en kille då. Men vem vill ha en musikalsångerska på 114 kg and counting?

 

Detta är, precis som jag förväntar mig av AEL, en strålande ungdomsbok, som även absolut kan åtnjutas av vuxna. Vuxna, särskilt sådana som har mycket med ungdomar att göra, borde läsa denna (och hennes andra) som någon sorts obligatorisk vuxenutbildning. Det är smärtsamt och plågsamt, och som jag sagt tidigare ångestframkallande att läsa ungdomslitteratur, men det är ju roligt som farao också.