Nu kom jag på vilken bok det var jag glömt skriva om! Ya-Ya-flickornas väg till fullkomlighet – tredje boken om familjerna vid bayoun i amerikanska södern. Första boken – The Ya-Ya Sisterhood berättas av Siddalee, ett av fyra barn i familjen Abbott, och är samtida med oss, men med massor av flashbacks från både hennes och hennes mamma Vivis barndom. Följande bok, Little altars everywhere, är lik. Och detta är alltså den tredje.
Rebecca Wells skriver så otroligt… levande! Vi pratade kort om den på ett forum på nätet för ett tag sedan, och någon sa att nä, hon var inte sugen på någon feel-good chicklit-bok. Men det är inte Ya-Ya-böckerna. Verkligen inte. Eller ja, man skrattar gott, det gör man, men det är mycket mörker också. Massor.
Ya-Ya-flickorna är Vivi, Caro, Necie och Teensie. Fyra sydstatsflickor födda någon gång på tjugotalet, som träffas som småbarn och fortfarande är de allra närmaste vänner i sjuttioårsåldern i sista – eller senaste – boken. De kommer ur generationen då man fortfarande föraktade svarta i södern, då de fortfarande endast arbetade i ”hushållsnära” positioner. Dock ska tilläggas att de respekteras, åtminstone i de här familjerna – men man märker att segregeringen fortfarande lever och fröjd i Louisiana.
Karaktärerna är så himla bra. Beskrivningarna också. Jag skulle hemskt gärna komma till Louisiana och se hur det är vid bayoun och på plantagerna, och det är praktiskt taget bara tack vare Wells. Ja, och allt man hört om New Orleans, förstås, det är klart att det är lockande!
Hur som. Karaktärer var det. Viviane Abbott, Siddas mamma, är… stark, tuff och kontroversiell. Hon busar som få, men kan även bli förbannad som få. Hennes väninnor tar inte lika stor plats i böckerna – det hela fokuserar mest på familjen Abbott, Vivi, Siddalee, och yngsta sonen Baylor. Men nog händer det saker i de andra familjerna också. En totalfavorit är vännen Caros mamma Genevieve, som pratar creole så det står härliga till (en blandning mellan franska och engelska samt en massa helt egna ord) och bara är så himla skön.
Så Sidda och de andra barnen är Les Petites Ya-Yas, och när de själva börjar yngla av sig kallas naturligtvis barnbarnen Les Très Petites Ya-Yas. Så himla charmigt. Allting är charmigt! Och jag måste ju säga att jag har väldigt roligt åt gamla tanter som åker på road trips med Margaritas i termos och Caros järnlunga i baksätet.
Men det var uppenbarligen inte lätt. Varken för original-Ya-Ya-flickorna eller deras barn. Sextio-sjuttiotalen var en intressant tid i amerikanska Södern, det är uppenbart. Och inte helt enkel att leva igenom. Särskilt inte med en mamma som Vivi. Även om hon nog för det allra mesta menar väl… religionen spelar en underlig roll i södern, man ”ska” vara katolik och engagera sig väldigt i Jesusbarnet från Prag och statyer av Heliga Maria, samt gå i kyrkan och uppföra sig. Vilket INTE innebär att krypa under bänkarna som fyraåringar… men hade det inte varit för att Vivi och Teensy gjorde det hade de aldrig träffat Necie, och därmed inte Caro, vars pappa äger biografen i stan…
Stories from the city, stories from the sea 