Vi läste Hjärtans fröjd som klassbok i… sjuan eller åttan, och nu när jag sprang på den på ungdomsavdelningen på bibban kunde jag inte låta bli att suga tag i den – och uppföljaren, The return of Hjärtans fröjd, som jag inte läst tidigare. Inte så konstigt kanske eftersom det är femton år mellan den första och andra boken. Inte i berättelserna, dock.
Jag minns inte riktigt vad jag tyckte om den när jag var tonåring, faktiskt. Plockade upp den mest för att den låg där, så att säga. Och jag vet faktiskt inte vad jag tycker om dessa två nu heller. De är lite jobbiga. Lite cringeworthy, eller ganska mycket cringeworthy. Jag gillar ju ungdomsböcker, särskilt tonårsskildringar för att man får lite ångestblandad nostalgi, men detta är lite för mycket. Minns en annan av Per Nilssons ungdomsromaner, Anarkai (som för övrigt är lite intertextuell med dessa), där huvudpersonen i första kapitlet vaknar av att han ger sig själv näsblod när han försöker slå ihjäl en harkrank som försöker krypa in i hans näsa och det är blod överallt. Sjukt äckligt tyckte jag. Och vissa formuleringar här är också lite äckliga. Och då är jag inte särskilt känslig för sådant. Hoppar över om det blir för grafiskt, det ska jag villigt erkänna, men jag blir inte särskilt störd av… något. Här blir jag det.
Huvudpersonen är sympatisk. Och gullig. Och ibland känner man absolut igen sig i hans dilemman. Men man kan liksom inte riktigt förstå sig på honom, han är en sådan underlig karaktär. Till och med för att vara tonårskille! Fast jag gillar skildringarna av hans period som utbytesstudent i USA, det gör jag. Det känns realistiskt. Till skillnad från Sverigebitarna. Anser jag.
Kärlekshistorian i första boken är lite cringey – titeln på andra boken ger liksom informationen att Hjärtans fröjd återkommer, men det finns en annan historia i andra boken som är lite söt. Den minns jag gärna och tar med mig som största behållningen här. Kanske jag är för gammal? Kanske inte suspension of disbelief fungerar på mig längre? Kanske har läst för mycket asjobbig litterär teori för att bara kunna släppa allt och leva mig in i något som jag tycker är sjukt orealistiskt?
Så, nja. Jag kommer inte att läsa dem igen och skulle inte rekommendera dem till… tja, någon egentligen. Nä, hoppa den och läs Emma Hamberg och Johanna Thydell istället. Yup.
Stories from the city, stories from the sea 