Läste Svinalängorna någon gång förra året och tyckte väl att den var bra, om än full av misär. Detta är också misär. Väldigt mycket misär. Och samhällskritik förstås. Väldigt mycket samhällskritik.
Men det är en bra och viktig bok, det är det. Tror de flesta kan lära sig en hel del av att läsa den. Om samhället, om droger, om familj och om kärlek.
Fast biten jag tyckte allra mest om var när huvudpersonen, Anni, jobbar i ett HIV-team på häktet i Göteborg. Otroligt intressant och jag undrar om det är så det går till på riktigt. Är ju en sucker för fängelseskildringar och sådär, så det var mer intressant för mig än hela droggrejen faktiskt.
Fast jo, jag tycker att man ska läsa denna. Gör det om du kommer över den. Jag skulle inte läsa om den för det behövs liksom inte, men jag tycker att det är en bra bok.
Dock – och detta är viktigt för mig – är språket så jävla asjobbigt. Bitar som liksom ska vara en stream of consciousness blir bara… ramsiga och tjatiga på något sätt. Så fort jag fick syn på ett stycke där orden bara följde på varann utan struktur eller skiljetecken hoppade jag över hela alltet. Jag kan inte med sådant. Joyce visste kanske vad han gjorde, men Alakoski är inte slipad nog som skribent för att göra det utan att det blir lite stiliserat och lite för… mycket.
Stories from the city, stories from the sea 