utflykt till naturhistoriska

((Heliga Guds moder, precis när jag  skulle trycka ”Publicera” på detta inlägget höll en gråtrut på att flyga rakt in i mitt köksfönster. Han var inte liten heller, vilken rackare, måste ha suttit här och spionerat på mig medan jag skrev!))

♫  ♫  ♫  ♫  ♫  ♫  ♫  ♫  ♫  ♫  ♫  ♫

Naturhistoriska är väldigt roligt. D irriterade sig på att alla djuren var döda. Jag vet inte riktigt vad han hade väntat sig av ett naturhistoriskt museum egentligen, men jag lade mig inte i det utan engagerade mig mest i fågelungar.

Tretåig mås. Måsar är roliga när de är små, men gapiga som f-a-n. De är så söta när de vinglar omkring och ser ut som om de ska välta vilken sekund som helst. Det slog mig igår att måsar faktiskt är väldigt söta jämfört med trutar som ser så elaka ut. Måsar har fina drag. (Där var en mening jag aldrig trodde att jag skulle skriva.)

Kommer inte ihåg vad detta lilla livet var för något, men har ni sett något fulsötare någonsin?

Ett litet vråkludd.

Och lille herr kärrhök som ser ut som om han har fyra ben!

Svanungar är så fina. Jag fattar inte hur den fule ankungen var fulare än de andra ungarna för att han var svan. De är ju ljuvliga! Och har ett väldigt vackert namn på engelska (och kanske andra språk) – cygnet. Vill minnas att cygne är svan på franska men kan inte svära på saken.

Herr Svan. Jäklar vad stora de är. En gång när jag och Fredde tramsade som värst och lekte Afrodites Födelse i vattnet vid S:t Görans Ö kom det ett svanpar glidande alldeles nära och tittade väldigt undrande på oss. Så fort har vi nog aldrig simmat till en stege förr. Herr Svan började dessutom fräsa. Anyway. Jag tror aldrig att jag har tänkt på att svanar har svarta ben förrän igår!

(Och ja, okej, när vi pratar om svanar måste jag ju nämna NKP, mitt förälskelseobjekt i gymnasiet, och hans svan. Eller ja. Påhittade svan. Han bodde nämligen i södra skärgården, och vi fantiserade (som om så många andra) ihop historier om honom, och då fick han på någon vänster en tam svan som vi bestämde att han brukade ha med sig ner till vattnet på mornarna när han skulle tvätta sitt vackra hår i havet sittande på en sten som Den Lille Havefrue i Köpenhamn ungefär. Hihi.)

♫ På ejderdun vilar du i mina drömmar, flicka från Malö strööööömmar… ♫

Mimmi, vad är detta om aggressiv mimikry?

Späckis! (Mobilbild.) Mamma är besatt av späckhuggare och blev väldigt glad över detta MMS:et. Svaret kom efter någon minut: ”Rädda Willy Rädda Willy”.

Jag är ganska förtjust i museibutiker – det var ju ifrån en sådan som Glenn kom till mig! – men vet att det ibland är svindyrt förstås. Dock var inte Glenn dyr, det får jag säga – men det var Havets Hus och inte något av de statliga muséerna som säljer hantverk och så. Anyway. Först fick jag syn på världens roligaste hologramkort som jag naturligtvis var tvungen att köpa (ska nog ha det på jobbet) – och så såg jag några ljuvligt fina halsbandshängen. Tänkte att det säkert skulle ha flera hundra för ett sådant, men var ändå nästan sugen på att slå till… men två stycken blev mina till ett mycket facilt pris.

Ingen bra bild – denna gången FÖR mycket ljus – men hjärtat är ganska platt och blåmelerat, det andra lite… druvformigt men ändå inte, jadegrönt. De är handslipade och vartenda ett var unikt, det var inte helt lätt att välja 🙂 Fanns massor av andra sorters stenar också, bland annat något bronsfärgat högglittrigt som var vackert men inte riktigt min färg.

Lämna en kommentar