Dotter önskas är välskriven. Absolut. Katerina Janouch är en språkkonstnärinna, det blir sällan banalt eller alltför upprepande ((förutom det fysiska verbet ”älska”)) utan det flyter och känns intelligent. Dock vet jag inte om jag tycker att huvudpersonen Helena känns särskilt intelligent, och jag vet inte riktigt om jag tycker att historien och vissa bitar ur handlingen egentligen hör ihop överhuvudtaget. Nej, faktiskt inte.
Alltså. Det är en bra bok. Jag ska inte säga något annat för då vore jag orättvis. MEN – jag tror att den tilltalar andra målgrupper betydligt mer. Jag är inte ens i närheten av att vara mamma eller på väg att bli mamma, och jag kan inte identifiera mig med huvudpersonen. Det måste man ju visserligen inte göra för att en bok ska vara bra, jag kan inte påstå att jag identifierar mig något särskilt med Raskolnikov eller Madame Bovary, men detta känns väldigt distant. Jag undrar om det inte har med saken att göra.
Skulle jag läsa om den? Nepp. Skulle jag rekommendera den till andra? Ja, det skulle jag faktiskt. Jag vet inte om jag varit i fel sinnesstämning för att försöka förstå mig på den, men vissa saker kändes så himla lösryckta och jag kunde inte för mitt liv förstå varför det gick till på det viset.
För mig blir detta en trea tack vare språk och formulering. Jag är lite besviken för jag tyckte att både Anhörig och Bedragen av Janouch var underbart bra, och har läst om båda ett par gånger om – men kanske ska man vara lite mer stadgad och kanske till och med lite äldre än jag för att fullt uppskatta Dotter önskas. Det blev för mycket. Plus att den är extremt förutsägbar. Och för lång. Vissa bitar är så utdragna att det är helt oförståeligt varför de finns med alls, för ingenting händer för att flytta historian framåt. Alls. ((Och där ser man – ännu en bok där det fysiska verbet älska används aaaalldeles för ofta. Två på en vecka är grovt.))
Stories from the city, stories from the sea 