Katarina Mazetti har vi pratat om tidigare. Många gånger. Enda felet hon gör är att hon använder frasen ”vi älskar bra ihop”. Hon är så otroligt rolig, hennes böcker innehåller verkligen *allt*. Inklusive Tarzans Tårar. Jag läste den för många herrans år sedan och minns att jag tyckte om den då, men jag tror inte att jag kunde ta den till mig helt och hållet när jag var såpass mycket yngre.
Hur som helst. Tarzan (eller Mariana) är en fattig tvåbarnsmamma i mitten på trettioårsåldern som är timvikarie i bild på högstadieskolor. Barnens pappa är inte direkt närvarande – varken i deras liv eller i någon sorts ”normal” sfär. Janne är knappa trettio, framgångsrik och med gott om pengar. Tarzan och Janne träffas under lite underliga omständigheter på en strand under en semesterhelg vilket sätter igång en väldigt intressant historia om kärlek, vänskap, familj, psykisk ohälsa, ångest, fattigdom, missförstånd – och en hel massa gapskratt.
Särskilt skrattar jag åt kapitlen som är berättade av Marianas barn, Bella och Billy. De är skrivna på barnspråk med inbyggda missförstånd och naiva funderingar och är verkligen helt oslagbara.
Läs läs läs! 4½ får den nog av mig. Ja, det kör vi på.
Stories from the city, stories from the sea 