duktiga, duktiga vovvar, och lite andra tankar

Jag läser ju alldeles för mycket om allting, och av förklarliga anledningar har jag snöat in lite på att läsa om epilepsi på senare tid. Inte jättekonstigt – även om jag hoppas att neurologen kommer att låta mig slippa Lamotrigin på onsdag. Eller ja. Man får inte sluta tvärt, det är jättefarligt, men åtminstone trappa ner. Grejen är att de flesta som verkligen har konstaterad epilepsi, ofta med många anfall om dagen, tar upp till tio gånger så mycket jag gör och många ändå får anfall ofta under medicineringen.

En sak som jag är otroligt fascinerad av är epilepsihundar. Eller seizure response dogs, som de heter på engelska. Den engelska artikeln har mer information.

Så otroligt häftigt. Och särskilt som det ännu inte finns en förklaring till hur hundarna reagerar. Helt fantastiskt.

Det finns diabetesvovvar också. Fan-fucking-taskiskt om du frågar mig.

Jag har kommit på ett par gånger under de senaste kanske tio åren där jag ”vaknat” på underliga ställen (andra sidan sovrummet med alla mina sängkläder, utanför badrummet på andra våningen i min MH-lägenhet, på golvet innanför dörren i samma lägenhet) och bara trott att jag gått i sömnen – det vore inte första gången så jag har väl inte tänkt så mycket på det. Och kände inget särskilt i efterhand heller så vitt jag minns, men det kan mycket väl ha handlat om någon sorts anfall. Ett par andra gånger har jag också bara rasat ihop, varit borta en kort stund för att sedan sova som en stock i många timmar utan någon som helst uppfattning om vad som hänt, även om jag har klara minnen av vad som hände precis före och efter.

Efter första anfallet här i Sverige i maj var jag trött dagen efter, men inte mer. A kom hit igen och vi lagade fisksoppa, inga problem. Efter andra anfallet hade jag som svår träningsvärk i PRECIS i hela kroppen – och det menar jag – inklusive tuggmusklerna, ögonmusklerna och andra ställen som man inte tänker på att man har muskler i.

Fick höra av en sjuksköterska att under ett grand mal-anfall – som det senaste jag hade, det första vet jag inte riktigt hur det ska klassificeras då A inte ”var med från början” – är för kroppen som att springa ett maratonlopp, så det var väl inte så underligt att jag var lite stel i några dagar 🙂

Nu hittade de ju ingenting på EEGt. Och alla prover de har tagit båda gångerna jag varit inne – allt i från temp till blodtryck till EKG (i många timmar i köret), fyra-fem rör blod, magnetröntgen, syresättning, puls, hjärt-och-njur-och leverprover… allting är precis som det ska. Enda gången något har varit nåååågot högt var det blodsockret sist, och då hade vi ätit en ganska rejäl middag med varsitt glas vin på kvällen så de tyckte inte att det var så underligt, tydligen. Jag minns att de stack mig (för av någon anledning började jag skratta när de frågade om det var okej, eh, ja, stick ni! Jag vet inte ens vad ni gör här!) och jag minns att de sa att syresättningen var väldigt bra (för då föreslog jag att jag skulle få gå och lägga mig igen ;)) men jag minns inte att de pratade blodsocker. Jaja.

Och efter att ha lekt med den där skojiga utblåsmätaren som mamma har hemma är det ju ganska tydligt att åtminstone hjärta och lungor är i superbt tillstånd. Underligt nog, för så himla vältränad är jag inte!

Okej, detta blev långt. Jag skulle ju bara nämna epilepsihundar!