Detta är en sådan där underbar bok, som tyvärr är väldigt kort – man vill inte att den ska ta slut! Egentligen händer det inte så mycket i boken. Vi hamnar i en liten by som kallas Bråten. Där bor skomakarn Gustafsson och hans syster Elna, Öman och Eriksson som praktiskt taget vuxit upp som bröder – och det var alla.
Gustafsson är ”mannen som har gjort sitt”. Han är trött på att vara skomakare och bestämmer sig för att sätta upp en lapp vid brevlådan ute vid vägen (som för övrigt är en lite speciell brevlåda, men det får ni läsa själva) om att inga fler jobb kommer att antas. När han berättat om detta för sin syster nämner hon att de bara kommer att gå där som fornminnen – vilket resulterar i att Gustafsson sätter upp en skylt med texten FORNMINNE 400m vid brevlådan.
Och fornminnet? Grunden till Yngve Frejs hus. Yngve Frej var en argsint gammal soldat som på ålderns höst tappade fattningen lite grann och började skjuta på folk. Vi får inte veta så väldigt mycket mer om Yngve, förutom att han hade en hustru som hette Josepha som blev 110 år gammal och födde runt tjugo barn. Och Yngve Frej himself ligger inte det minsta begravd vid husgrunden, som gubbarna påstår, utan vid kyrkan i byn.
Och så dyker Pettersson upp i husvagnmed sin flickvän Anita. Pettersson är fotograf och intresserar sig en hel del för det potentiella vinstintresset med ett fornminne… och det går ju som det går.
Ett underbart porträtt av livet på landet, dess fördelar och nackdelar, och en intressant insikt i hur det faktiskt är att leva isolerat. Romanen kom ut 1968 om jag inte minns fel, och numera har det garanterat förändrats, men jag tror att det är en väldigt äkta skildring. Vansinnigt rolig är den också, jag fick stoppa halva ansiktet i schalen (som jag sa häromdagen) på bussen när jag läste om gamle Hurtig som hade löss och när det kliade på ryggen plockade upp kattan i svansen och lät henne sticka ut klorna när han drog henne upp och ner och om det inte fungerade sa ”Ja, då drager vi kattan en gång till”. Och innan Djurens Vänner kommer och skäller är jag ganska övertygad om att det är fiktion och jag skulle naturligtvis inte draga någon katta i svansen själv.
Stories from the city, stories from the sea 