of valrossar and men

Den brunstige valrossen har nu gått ännu längre än vanligt, genom att hålla en extremt högljudd och privat konversation med någon som jag antar var hans läkare om en hel del saker som man kanske inte måste dela med sig av till sina kollegor. Allvarligt, det finns massor av smårum, eller för den delen ena trapphuset, som är helt okej och där det inte ekar något nämnvärt.

Anyway.

Igår kväll var jag duktig och fick ihop tio matlådor. Det tog inte ens någon nämnvärd tid. Lite drygt två timmar tror jag, inklusive min egen middagsstund och all disk. Två med köttbullar i gräddsås och makaroner, tre med kycklingwok och nudlar med stark thai-currypasta och soya, tre med färsk grön tagliatelle, broccoli och kyckling i citronsås och två med färsk fettuccine och en pastasås jag hittade på igår med strimlad ryggbiff, ajvar, crème fraiche, passata, syltlök, vitlök och buljong. Och andra kryddor också såklart. Lite pepparrotsost mot slutet. Jo, och så chipotlesalsa som jag köpte i Muswell Hill typ sommaren 2009 som gav både lite rökig smak och hetta – en portion blev min middag igår. Därefter skrubbade jag köket och sköljde upp ett gäng strumpbyxor och kände mig därmed duktig, möblerade om bland lamporna lite grann så jag kan ha en fungerande sänglampa, Skypade med D, pratade lite med Maja och somnade sedan i lagom tid. Eller ja, nån gång mellan 23 och 23:30 skulle jag tro, för jag minns att jag hörde grannens klocka ringa elva när jag låg och läste färdigt Privat, men inte halv tolv.

Två kycklingfiléer räckte till sex matlådor kom jag just på. Det är ganska imponerande. Visst var de jättestora, men 1 kg kostade 59:- och detta var ju inte ens hälften vilket betyder att jag kom ganska billigt undan. Pastan kostade 10:-, nudlarna typ ingenting, resten hade jag eller var slattar, typ matlagningsgrädde. Grönsakerna till woken nästan gratis. En lunch här i hooden kostar 79:-. Jag är nöjd. Och räknar faktiskt med att fortsätta vara duktig även när jag får in lite pengar. Det är faktiskt godare och trevligare att veta vad man äter och inte behöva åka iväg med bil för att få lite att äta. Nu är det ingen som har speciell koll på hur lång lunch folk tar, inte alls, men jag blir ändå stressad eftersom jag vet att lunchen ”officiellt” är 42 minuter. Upp till en timme är helt okej, det har vi pratat om och ingen räknar med att man ska ta kortare, men mer än så och jag får myror i trosorna.

Förresten lyssnade jag på Idrottsgalan i Sportextra (antar jag att det var) igår kväll när jag stökade i köket. Vad trevligt det är att lyssna på radio egentligen, jag gör det då och då på morgonen om jag känner för det, och så mellan 10:03 och sisådär 10:57 på lördagar naturligtvis, men annars är jag faktiskt rätt kass på det.

Nä – nu blir det strax lunch med Hjärtat i översta lådan till, tror jag, tra la la!