framtidshopp

Jag satt och pysslade med att göra i ordning alla kalkylark för semestrar, ledighet, komp och föräldraledighet idag och jag och Elisabeth kom att prata om sommaren. Jag nämnde hur mycket jag hoppas att jag fortfarande är kvar där jag är då – projektuppdraget är ju egentligen bara på ett halvår – men hon var väldigt tydlig med att hon är rätt övertygad om att jag kommer att vara det.

Jag ser ju själv hur det ser ut liksom, jag tror att vi är ungefär 70-30 konsulter mot Volvoanställda, och många av konsulterna har varit där i massor av år. Elisabeth har blivit fastanställd nu fr.o.m 1 december efter att ha jobbat där genom just Adecco med samma konsultchef som jag har, sedan våren 2008. Hennes uppdrag var egentligen bara tre månader, och de sätter ju alltid ett kortare tidsspann på konsulter – ingenjörerna verkar ligga på ett år ungefär, men i och med att min roll är lite nyskapad så ligger den på sex månader till att börja med.

Jag kanske borde sluta tänka att jag bara ska vara där till 12 juni (då jag även blir fast hos Adecco med garantilön så länge projektet blir förlängt). Det verkar ju onekligen som om jag behövs, och tydligen är det extra stressigt just före semestrarna börjar och det är ju normalt runt midsommar.

Vi var nere och hälsade på IT-killen idag – han jobbar väldigt sällan på plats så att säga så vi tog tillfället i akt – och han blev alldeles till sig när han såg hur mycket jag hade skickat till honom (beställningar på datorer, batterier, telefoner osv.) och Elisabeth sa: ”Ja – äntligen har vi någon som har tid!” – vilket ju uppenbarligen betyder att jag är behövd. Jag gillar att vara behövd.

Och jag tror att chefen, Hanna, är väldigt nöjd med mig också. Hon ger mig saker att fixa, alltifrån att boka konferenser till möten till vaccineringar till intervjuer till att scanna av hennes mailbox och flagga upp sådant som hon behöver göra, och i nästa vecka ska jag få vara med på ett gruppchefsmöte! Jag har ju inte ens varit där en månad (och då var jag sjuk nästan en vecka och hade ledigt mellan jul och nyår), så jag har väl jobbat typ tio dagar, men hon litar uppenbarligen på att jag klarar upp det – det skulle ju kunna bli en mindre katastrof om jag inte gjorde det – och det känns bra. Plus att hon är så himla gullig, hon är professionell men mänsklig och när man inte pratar om jobb kan man prata om krukväxter och dagmammor och pyttipanna utan att tänka på faktumet att hon är en superhög chef.

Plus att jag pysslar med en massa annat förstås som Elisabeth ger mig – halva min roll är just att avlasta henne då hon har börjat på en ny post som också är nyskapad – och där har vi ju också alltifrån väldigt enkla saker till att ordna med intranätet, fixa i ordning saker som semesterkalkylerna och liknande, idag har jag fixat med anhöriglistor som förstås är extremt viktiga att de stämmer… och jag känner inte alls att hon behöver kolla över allting jag gör heller. Sådant som jag tycker är svårt som jag gör för kanske andra eller tredje gången kan jag be henne titta på, men annars känner jag mig trygg och särskilt som jag får intrycket att jag gör ett bra jobb. De gånger jag behöver fråga om något har det alltid visat sig att jag tänkt rätt eller dragit rätt slutsats eller tagit rätt beslut, och det känns jättebra. Verkligen underbart!

Och jag älskar faktumet att jag ser fram emot att gå till jobbet, för det gör jag! Inte alltid klockan sex på morgonen när jag varit uppe till stupid o’clock, men det rättar till sig när jag väl klivit ur bingen.

Jag är så glad för detta att det går inte att beskriva i ord.