Alltså. Jag älskar att jobba – särskilt nu, när jag har ett underbart jobb att gå till som jag trivs som fisken på, men ibland kan jag längta tillbaks till universitetstiden. Jovars, ibland var det tröttsamt att läsa och smälta fem pjäser och tre romaner i veckan – det är rätt mycket – men ibland längtar jag ändå tillbaks, det måste jag tillstå.
Hamlet och Ofelia, Laertes och Polonius ur Hamlet, Harry Angstrom från Rabbit Run, älskade Rufus Scott från Another Country, alla fantastiska karaktärer ur The Sound and the Fury, allt, precis ALLT ur A Long Day’s Journey into Night, allt, ännu en gång ur A Streetcar Named Desire och Cat on a Hot Tin Roof… det var som en bokklubb när vi pluggade, visst, det fanns kurser som Literary Theory som de allra flesta failade ett par tre gånger (bisarrt nog fick jag en hög 2:1 på den kursen, gud vet hur) och Poetic Genre där det inte alltid var HELT lätt att hålla med föreläsarrna (även om de villigt erkände att de tu hade totalt olika tolkningar av vissa dikter). Men oftast var det vi sex, Lulu, Verity, Michael, Ruth, Lydia och jag som satt och stötte och blötte de olika texterna, romanerna och dikterna fram och tillbaks med föreläsaren som något slags medium. Det var ungefär som en bokklubb, som sagt, vi satt med vårat kaffe och bara pratade om det vi hade läst och vad vi tyckte och tänkte med föreläsaren mitt i som något sorts allvetande (och som stoppade vissa element som drog alldeles åt skogen).
För att inte tala om Creative Writing, som var något av det psykiskt tuffaste jag någonsin varit med om. Att bli given ett ämne som är extremt starkt för en själv och sedan läsa det högt och ta kritik (positiv, negativ och konstruktiv) av människor man knappt känner är ganska häftigt. Det var många, inklusive jag själv, som började gråta under de föreläsningarna.
Det var ljuvligt roligt och jag skulle så hemskt gärna hitta en bokklubb eller bokcirkel att vara med i. Bara för att kunna få dyka djupt i teman, tankar, jag vet inte vad. Jag undrar om det inte släppte för mig med The Sound and the Fury – det var så mycket där och vi var en stor grupp då för alla som läste American Studies var tvungna (!) att läsa 20th Century American Fiction – det finns så väldigt mycket att säga om den romanen, både känslomässigt och rent objektivt, att man blir alldeles totalt uppslukad. Mer än något annat jag någonsin läst.
Ja, läs den. Den är rörig utav bara sjutton och det skadar inte att ha någon sorts referenssida på nätet redo (jag skojar inte – den byter både berättare och tid lite hipp som happ), men den är fantastisk. Ja, så säger vi. Läs The Sound and the Fury, eller Stormen och Vreden som den tydligen heter på svenska, och sen pratar vi om livet!
Stories from the city, stories from the sea 