hög duktighetsfaktor

Jajamensan, matlådor galore! Här har jag redan fryst in lövbiffarna och en min lilla chorizo stroganoff, så allt som allt blev det nio lådor. Och det var inte ens jobbigt. Tre med köttfärssås och fullkornspenne, fyra med fetaostbiffar, varav en med fullkornspenne och tre med stuvad spenat som jag öste i löjligt mycket vitlök och svartpeppar i. Gäller nu bara att hoppas att mina blivande kolleger inte är vampyrer… och att se till att ha tuggummi i skrivbordslådan… 😉

Är supermätt egentligen efter middag och lite överblivet godis, men jag är ändå sugen på att äta upp all spenaten nu på en gång genast pronto.

Det är verkligen helt otroligt hur allt har förändrats bara sedan i onsdags. Jag har ett sådant lugn inom mig, ett som jag nog inte har haft på flera år när jag tänker efter. I alla fall inte de senaste två, sisådär, men jag tror att det kan vara mer. Jag har liksom ljusa visioner om vad som komma skall, jag känner mig stark och redo och som mig själv igen. Jag har väl inte egentligen känt mig särskilt deppig, i alla fall inte mer än i korta perioder, men något har det uppenbarligen varit. Jag vet inte om det helt enkelt är så att jag behövde få ett riktigt positivt besked för att lätta alla jobbiga tankar, eller om det är så att den antidepressiva substansen (eller stämningsstabiliserande, då) i den sjuhelsikes medicinen har gjort något mot något. Egentligen ska den väl bara bita om man är bipolär, och det är jag inte, men ämnena kan ju inte bara *inte* fungera, de kan ju omöjligt själva mäta serotoninnivåer och annat? Äh, jag förstår mig inte på läkemedel, och särskilt inte sådana som har två helt skilda användningsområden i samma tablett.

Men det spelar egentligen ingen roll hur det har gått till. Plötsligt orkar och vill jag mycket mer (när jag inte ligger däckad och kräks av medicinen då, då orkar och vill jag inget särskilt alls men det är väl kanske inte så konstigt), bara en sådan sak som att när jag är hemma går jag omkring och plockar och fixar hela tiden, städar lite här, torkar lite där, lagar lite mat här och stickar lite där – precis som jag är normalt men bara inte har fixat om jag inte varit tvungen på senaste tiden. Men lika väl kan jag sitta stilla, jag kan somna gott och sova hela natten och vakna utsövd, redo att gå upp och möta dagen istället för att bara vilja vända mig om och dra täcket över huvudet igen. Värken är praktiskt taget helt borta vilket naturligtvis hjälper också.

Jag kom på mig själv med att ha lyssnat på musik ordentligt för första gången på flera månader häromdagen, och till och med sjunga högt och glatt. Lyssnat på musik har jag naturligtvis gjort här och där men inte ”på riktigt” – och jag märkte när jag flyttade till Muswell Hill att jag hade slutat sjunga. Men nu jävlar.

Vanliga Anna är tillbaks och jag hoppas verkligen att hon stannar. Hon är nämligen mycket roligare än den som får yrselattacker var tredje minut och inbillar sig att hon ska få grand mal-anfall så fort hon går utanför dörren.

Välkommen hem!