Mitt inlägg inatt publicerades inte, men jag var helt hundra på att jag skrivit det och inte drömt (man vet aldrig med mig) och jag visste att jag hade skrivit frasen ”måste genast lyssna” – så jag googlade och på någon konstig vänster var min blogg första resultatet – men nu är den inte det längre? Jag förstår som vanligt ingenting.
Jag osar vitlök som en hel karl. Hanna hade med sig sådana där vansinnigt goda queenoliver i en fasligt god vitlöks- och örtolja och jag tippade i min ful-oliver (nej, jag gillar såna med) i oljan när vi käkat upp de stora, oj oj oj så gott. Men oj oj oj, jag vill verkligen inte veta hur det doftar om mig. Får vara armerad med tuggummi och ta på mig alldeles för mycket parfym. Nej, jag skojar. Om det sista i alla fall.
Natten kom och älvor for som dårar över stan
Och jag var en av alla kungar i salongen
Men ruset kom och gick och lämnade kvar ett litet barn
Som stod och kippade efter andan på balkongen
Jag slog mig själv för pannan och jag sa ”Vad har jag gjort?”
Och jag skrek rakt ut att ”Det här var sista gången!”
Men värdinnan drog mig med och vi vällde ut ur hennes port
Och trotsade Newton i den sviktande betongen
Det var vår och det var varmt och alla älvor sjöng i kör
När vi la oss under stjärnorna i parken
Efter slask och is och snö fanns plötsligt något att leva för
När allt som vintern gömt sköt upp ur marken
Det var nånting om befruktning, det var nåt om hur man gör
Det liksom for omkring, ja, det måste ha varit pollen
Vi skrattade och drack vin direkt ur flaskan som sig bör
När det är vår och fest och man har tappat kollen
Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärtom
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om?
Varenda tår, varenda skratt
Varenda dröm ska vi ha fatt
Allt ska sugas ut ur varje natt
Ruset kom tillbaks och alla vänner drog sig hem
Och lämnade kvar mig i en park med en värdinna
Och vi lovade att vi skulle ligga kvar till gryningen
Och känna vinterångest tyna och försvinna
Vi bara låg där och såg på hur en vårnatt underhöll
Det var så stort, man liksom tappade perspektivet
Det var så konstigt hur jag smalt, det var så härligt hur jag föll
När värdinnan höll ett tal om själva livet
Hon sa ”Vad är det här för värld där man ska slå eller få stryk?
Ska man förlora eller följa direktiven?
Nej, man får resa i sig själv i korridorerna på psyk
Om man inte har fått säkra kort på given
Och ska man älta om sin barndom eller tackla sig fram?
Det verkar bara finnas dom alternativen
Nej, vi kan vältra oss i parken här och bry oss om varann
Det är ingen stress och ingen strid på kniven”
Så säg hur aktierna faller, säg hur kursen vänder om
Ge mig tips och goda råd så jag kan göra helt tvärtom
För det är väl fan inte sånt man tänker på och drömmer om?
Varenda tår, varenda skratt, varenda dröm ska vi ha fatt
Ja, allt ska sugas ut ur varje natt
Allt ska sugas ut ur varje natt
Natte kommer smygande med vårdoft ibland
Det liksom rör sig under ytan och fasaden
Det här var natten när vi dansade tills älvorna kom fram
Och det var pollenchock och stjärnfall över staden
Det var natten då vi kom bland alla älvor och försvann
Rätt in i dimman ibland blommorna och bladen
Hon har ett badkar, där vi sitter nu och drunknar i varann
Sagan är slut – jag sätter stopp för sista raden
– Lars Winnerbäck, 1998
Stories from the city, stories from the sea 