viva la musica pop

Genialisk låt av geniale Stephin Merritt och framförd av genialiska Magnetic Fields.

When the rhythm calls
The government falls
Here come the cops
From Tokyo to Soweto, viva la musica pop

We are black and white
And we dance all night down at the hop
And the letters were tall
On the Berlin Wall, viva la musica pop

So if you’re feeling low, stuck in some bardo
I, even  I know the solution
Love, music, wine and revolution
Love, love, love, music, wine and revolution

This too shall pass
So raise your glass to change and chance
And freedom is the only law
Shall we dance?

This too shall pass
So raise your glass to change and chance
And freedom is the only law
Shall we dance?

So if you’re feeling low, stuck in some bardo
I, even I know the solution
Love, music, wine and revolution
Love, love, love, music, wine and revolution

–Stephin Merritt, från albumet 69 Love Songs

Jag kan verkligen inte tacka Ewa och Mattias nog för att de fick in mig på Magnetic Fields… fy farao vad bra de är. Jag är en sån där som sällan lyssnar på ett helt album i ordning, Spotify och sånt står nästan alltid på shuffle, men 69 Love Songs, som är just 69 låtar på ett trippelalbum (dock är de flesta korta), kan jag lyssna på rakt igenom flera gånger i sträck.

De är även ett av de mest fantastiska liveband jag någonsin har sett. Först med Mattias i Royal Festival Hall en mörk höstkväll 2004 (för övrigt var det Lindas födelsedag och hon var också där men inte med oss)… vi åt pizza i Gabriels Wharf innan och drack kaffe sittande utomhus bara för att det var så mysigt när det kom rök ur munnen. Och så konserten. Gode gud, det var helt otroligt. Vill minnas att vi promenerade hela vägen hem till Whitechapel efteråt (det är en bit) för vi var så medtagna och lyckliga. Vet i alla fall säkert att vi gick över Tower Bridge som var så vacker och upplyst och riktigt dansade fram. Det var tider det.

Och så med Karin på The Barbican Centre 22 mars förra året (gud vad tiden går!) – också helt fantastiskt. Mer intimt då det är ett mindre venue förstås, men det var lika magiskt. Tårarna rann och man blir bara uppfylld av en så total, övergripande, underbar lyckokänsla. Musiken må vara melankolisk (titeln 69 Love Songs syftar ingalunda på smäktande kärleksballader à la Glenn Medeiros och Bryan Adams, visst är vissa ganska glada men många är mörka som bara den) och svår och sorglig, men den är samtidigt så… jag vet inte riktigt vad, det går inte att beskriva. Bitterljuv, kanske?

Nu måste jag genast lyssna på albumet. Gör det du med, finns på Spotify.