lasse, lasse, ljuva lasse

Jodå, som inbiten göteborgare med en rejäl släng av göteborgshumor ska jag naturligtvis kommentera den tråkiga nyheten jag såg i söndags kväll, att Lasse Brandeby har lämnat detta jordeliv.

Fruktansvärt tråkigt. Jag visste faktiskt inte ens att han varit sjuk, men det är visst något jag missat.

Det var otroligt ledsamt och rörande att läsa vännernas kommentarer i gårdagens GP, och när jag hörde Lasse Kronér i Göteborg Direkt igår förmiddags på väg till Volvo fick jag bita mig i läppen för att inte börja storgråta. Jag kände knappt igen rösten på honom, han var ju helt söndergråten. Stackarn. Som om det inte vore nog att jag nästan gick hemifrån (eller okej, föräldra-ifrån) utan mascara på ena ögat, det är inte helt lämpligt att dyka upp med tvättbjörnsögon heller 😉 Även om D påpekade att ingen intervjuare kan säga nej till A Clockwork Orange-effekten…

Jag såg Kurt Olsson – Filmen om mitt liv som mig själv utan särskild anledning häromveckan och funderade då på vilken gigant Lasse Brandeby har varit. Julkalendern, Rena Rama Rolf, sagda film och naturligtvis allt annat som han gjorde som Kurt Olsson, jag har hört att han var med i Fångarna på Fortet också?, men även som journalist, aktivist, lärare, pappa och vän.

Janne Josefsson sa på radio tidigt igår morse att Lasse var roligare privat än i media, för då visste han inte att han var rolig, och att han kunde bli något så sjuhelsikes förbaskad på såna som anser sig finare än de är och giriga människor. Att även om han blev kändis och så vidare så tänkte han sig aldrig förmer än ”småfolket”. Jag tror verkligen att det är sant. Och alla vet väl att det sitter en plakett med hans namn på i Santiago i Chile efter att han ringde upp Pinochet och spelade Victor Jaras sånger för honom?

De spelade även upp radiosketchen när Kurt Olsson är ute i kohagen när jag och pappa satt i bilen igår, det var nästan så vi körde av vägen.

Hur som helst – som alltid tycker jag att man ska avsluta på en positiv not, så det gör vi.