fredagens skavlan och lite annat krafs jag halkade in på

När jag ändå är igång.

Om ni inte såg Skavlan i fredags så GÖR DET HÄR. Genast. Jag var inte överdrivet road av Krister Henriksson eller Marit Larsen (även om det var lite roligt att plötsligt minnas M2M, det var inte igår) – men Riz Khan från Al-Jazeera var både rolig och charmig – helt okej även om han pluggade i Portsmouth…! 😉

Men – det allra viktigaste och så otroligt gripande var flickan och pappan som berättade om massakern på Utöya (ja, jag försökte få till ett norskt ö men hittar inte teckentabellen!). Flickan, Siri Marie Seim Sönstelie var där och var centimeter från att bli skjuten. Klippan hon satt bakom sprängdes i bitar av ett skott. Pappan, Erik Sönstelie, var på fastlandet (och hade varit i Oslo under bombattentatet) och tog emot telefonkontakten där han kunde. De har nu skrivit en bok tillsammans som heter Jag lever, pappa. Intervjun var fantastisk, Fredrik Skavlan är ett geni inom journalistik, och jag får tårar i ögonen bara jag tänker på det nu.

Jag är egentligen inte en särskilt lipig person, men diskoteksbranden i Backa, Fairytale of New York, Olle Westlings tal på kronprinsessbröllopet, Utöya, tanken på att någon jag älskar ska dö, biten i Jonas Gardells Frestelsernas Berg där han berättar om Maria och hur hon pratar om sina söner och att ”Johan blev tjock för att han åt för mycket smörgås” (fråga mig inte varför jag blir så lipig av just det, jag har ingen aning men jag tror att det påminner mig om farmor?), sånger som spelats på älskades begravningar, obotligt sjuka barn, folk som står mig nära som är ledsna och sälar som inte mår bra eller dödas av elakingar för pälsens skull (ja, okej, andra djur också förstås. Men jag kan inte vara arg på grönlänningarna som käkar säl, de måste ju likaväl som jag käkar kor, grisar och fisk) get me everytime. Och säkert ett gäng andra saker också som jag inte kommer på nu och det är likaväl det för bara att läsa senaste stycket får mig att storgråta.

Fast i och för sig. Vad gäller sånger som spelats på anhörigas begravningar så kan jag alltid avsluta med att skratta lite grann åt faktumet att mamma och hennes syskon tyckte att Ta mig till havet skulle vara en lämplig sång på morfars begravning. Jodu. Jag och Fredde fick vara så goda att ta ur dem den idén på ett någorlunda finkänsligt sätt (herregud, vi var ju fortfarande tonåringar, det var faktiskt lite pinsamt!) utan att rakt ut säga att men HERREGUD den handlar ju om att kn… ja, just det. ”Neeeej!”, sa mamma, ”den handlar ju om att han vill att någon ska ta honom till havet, där han vill vara, morfar älskade ju havet!”. Njadu mamma lilla, det handlar den inte alls om. Sanden är fuktig och kvinnan är ung, galen av längtan är jag? Till slut blev det den betydligt mer lämpliga Så skimrande var aldrig havet. Det kändes avsevärt bättre.

Sådär, varsågod, Annas svagheter 😉 Men se Skavlan, se det se det se det.