skrattsyndrom à la jesus maria

Epilepsimedicinen jag käkar används även mot bipolär sjukdom. Jag hade den stora äran att prata med Linda förut (även om Skype hade AP så vi fick chatta istället för att prata på riktigt) och sa just att i och med att jag inte har några depressiva drag så kanske den har någon sorts bieffekt förutom att förhindra EP-anfall och därmed bara blir lyckopiller för mig.

Manisk har jag väl inte blivit direkt, men jag har skrattat så jag har fått träningsvärk i magmusklerna de senaste dagarna, åt allt och inget. Vissa saker är mer förklarliga, som att översättarna till Huset Fullt översatte ”I had a lemonade stand when I was a kid” till ”Jag hade ett sånt stånd när jag var liten” vilket, naturligtvis beroende på hur man betonar det, kan bli väldigt roligt. Jag kopplade det inte ens förrän mamma sa det med ”rätt” betoning och höll på att kvävas av skrattsalvor.

Nu har även Fel SMS kommit tillbaka, vilket jag inte vet om det är så lyckat för mig och mina gapskratt. För att inte tala om när mamma pratade om ”p-ringning” istället för ”v-ringning” häromdagen, eller när jag kom på att man kan spela en hel skala genom att slå någon i rumpan med en tom pet-flaska medan de böjer sig ner successivt. Herregud. Jag tycker nästan synd om Hanna och Kristine som måste umgås med mig i veckan. Jag har sällan långt till skrattet ändå, men detta är något alldeles särdeles intressant.

Egentligen borde jag inte skratta det minsta åt anfallet jag hade häromveckan, men när mamma berättar hur jag efteråt ställde mig upp systematiskt på badrumsgolvet utan byxor och började hänga upp blodiga handdukar prydligt medan jag stirrade henne stint i ögonen som om jag aldrig sett henne förut och sedan försökte börja flytta om möblerna i TV-rummet då de ställt ut en stol i hallen som jag skulle sitta på medan vi väntade på ambulansen kan jag inte låta bli att skratta. Jag kan inte hjälpa det.

Likaså på bussen förut när två typiska sextonåriga geek-killar stod och pratade om USA:s kärnvapen under andra världskriget. Jag fick nästan gå av vid Botaniska och gå hem för jag trodde att jag skulle kollapsa av innehållet skratt.

Och när jag berättade ”Passe-moi le beurre”-historien vid matbordet i fredags låg jag nästan på golvet, för att inte tala om uppföljaren ”Vad tyckte du om cam-em-beeeeerrrrten”.

Och om hur mammas mormor tvingade min mosters man att ”ligga på hallen” för att min moster och morbror inte var förlovade ännu. Och alla hennes andra uttryck. ”Här går i, tore fruntimren, de kan i göre sjöl!” (fast det var nog inte gammelmormor som sa det), och när det låg en massa ”tore kuler i källarn” (bowlingklot), när det låg en massa ”bögar och skräpa överallt” – böcker förstås, när hon trodde att hon kunde välja lottonummer lite som hon ville under dragningen, som bingo ungefär, och när hon blev rättad sa hon på klingande bohuslänska ”men så DOM du är då!”… it goes on. Ja, och mössarne förstås, Fredde, fråga din mamma om hon minns dem. Tydligen var både hon och min pappa i konvulsioner när Valborg pratade om mössarne i slaskskåpet.

Eller när jag råkade säga ”inte jätte!” till intervjuaren i torsdags.

Och programmet om hundar som jag och pappa såg häromdagen där Mugly var med. Egentligen tycker jag att han är jättesöt men ja, okej.

Nu tror jag ju starkt på att ett gott skratt förlänger livet och allt det där, men detta är nästan löjligt. Jag är halvt livrädd för att läsa ikapp mig på Tjuvlyssnat.

Okej, jag ger mig. Lite manisk har jag nog bannemig blivit.