Jag är oberäknat ledsen för att D har åkt. Vet inte riktigt vad det är, jag kan inte identifiera det.
Men jag är superglad för att jag får jobba ikväll, onsdag och torsdag kväll och har en andra intervju med HP på fredag! Han lät extremt intresserad, to the point of erbjuda sig att komma in till stan och träffas över en fika istället för att jag skulle trekka ut till Frihamnen, men så kom vi överens om att fredag lunch kanske inte är den enklaste tiden att ses lite lugnt på stan och prata. Jag gillade det, det är lite London-aktigt (om man får säga så utan att låta dum) att ses över lite ”snack” istället för en formell intervju där man sitter och pratar över ett skrivbord).
Tänker ta turen om mor och far fredag kväll om det inte visar sig att jag ska jobba väldigt tidigt på lördag. Så det är naturligtvis positivt. Men jag är ändå väldigt nere över att D inte är här, det kan jag inte hjälpa. Jag har ändå bott för mig själv nu i långt över ett år, jag borde vara van men jag vet inte om jag är det.
Krävde ett foto med maskoten utanför Gamla Ullevi i söndags (maskoten trodde förmodligen att jag inte var riktigt klok men whatever). Ganska nöjd. Det visade sig att fjärdedomaren gick i min parallellklass på högstadiet (och var en av dem med Blåvitt-tröja i skolkatalogen i nian, jag vet inte hur lämpligt det är ;)) och i och med att jag även hade nöjet att berätta att jag gick i samma klass som killen som pratar på spårvagnen och fick ett mail gällande ett jobb av en tjej som gick två klasser under mig på högstadiet tror D nu att jag har gått i skolan med praktiskt taget varenda människa i Göteborg, särskilt med Jens Lekman och The Knife-faktorn. Dock är Jens Lekman mer intressant som DJ:n på Sticky som spelade allt vi önskade. Ah. Fin kille.
(Jag undrade om D kände sig som en väldigt stödjande människa med Essex-mössa, Blåvitt-halsduk och England-tröja (som inte syns i bild) – tydligen var det så och han var rätt nöjd med sig själv.)
Stories from the city, stories from the sea 