Det är ganska tydligt att hjärnmedicin inte riktigt är min grej, jag rör ihop saker och ting något så fruktansvärt! I söndags pratade jag till exempel med David om matchen mellan Nya Zeeland och All Blacks – Nya Zeeland ÄR All Blacks – och igår rörde jag totalt ihop det när vi pratade om F Scott Fitzgerald och Truman Capote, jag har även pratat om tomater när jag egentligen menat linser, refererat till Camillas bröllop som ännu inte inträffat istället för Lindas och blandat ihop Tobias och Anton Hysén på ett väldigt stökigt vis då Tobias spelade för Blåvitt i söndags och Anton höll (ett för övrigt strålande) tal i halvtid.
Plus att jag går in i saker och ting (mer än vanligt), slår mig och skär mig och slår saker i köksbänken när jag lagar mat, inte riktigt kan sikta ordentligt och praktiskt taget har tappat balanssinnet.
Förutom att man ska vara så god och passa sig om man får självmordstankar (hallå, jag bor på nionde våningen!) så är de vanliga biverkningarna – alltså de som drabbar fler än tio personer av hundra – huvudvärk, yrsel, sömnighet eller dåsighet, klumpighet eller bristande koordinationsförmåga, dubbelseende eller dimsyn, illamående och kräkning och hudutslag. Av just dem är jag nog nöjdast med klumpighet och bristande koordinationsförmåga. Faktiskt. Nog är jag sömnig ungefär hela tiden också, men hellre det än huvudvärk och kräkningar.
Stories from the city, stories from the sea 