Har haft en till vända på sjukan. Två ambulansfärder på nästan exakt två månader, what are the chances? Blev till och med inlagd igår men nu är jag hos mamma och pappa med medicin och allt är väl så bra som det kan vara, förutom att jag är blåslagen över praktiskt taget hela kroppen, sönderstucken och har ont i var-end-a muskel som jag kan komma på att jag har.
Kom hit på söndag eftermiddag och allt hände måndag morgon vid 05.00 – jag hade inte kunnat sova på hela natten och känt mig lite konstig men inte så farligt. Next thing I know så står jag i badrummet och försöker vika ihop blodiga handdukar med två ambulanssjuksköterskor försöker få vettiga ord ur mig. Sjukt obehagligt. Blodet var bara för att jag bitit mig i tungan och det blöder ju så groteskt i munnen, så det var egentligen ingen fara med den saken, men jag hade fått något sorts krampanfall igen och förmodligen ramlat rakt av toaletten för jag var bara halvt påklädd när mamma hittade mig till förrsta början, och förmodligen landat med en bok i käften för den var nerblodad på ett lite underligt sätt.
Men sen så, när jag skulle hitta mitt pass och allt vad det var och jag och pappa hade kommit in ambulansen så var jag som vanligt igen, om än lite skärrad.
Väl inne så blev jag inskriven, kollad och de tog blodsocker (något högt men inte anmärkningsvärt), blodtryck, puls (konstant något hög men jag var lite… skärrad), syresättning, fyra rör med blod till och reflexer och stroke-tester och MRSA-tester och fan och hans mormor. Men allt var bra. Skönt. Det är ju faktiskt sånt man inte har en susning om, jag menar, hur skulle jag veta ifall det var något konstigt med mina njurar eller blodfetter eller blodkroppar? Det vet man ju faktiskt inte. Sedan skickade jag hem mamma och pappa för att rätta till sig lite och få ta en kopp kaffe i lugn och ro, det var ju ingen fara med mig.
Och så fick jag träffa maaaaassor av sköterskor och läkare, klä ut mig i en jätteful sjukhusskjorta som inte passade alls och gå och lägga mig. Klockan sju på morgonen eller så. Det kändes lite underligt. Tjejen i sängen bredvid mig hade haft samma sak men hade väntat sedan i lördags på att träffa neurologen, helt knasigt.
Hur som helst så är det nog så att detta var ett liknande anfall som det jag fick i maj, men denna gången utlöst av stress, sömnbrist och mer stress. Det kanske låter jätteskönt att vara arbetslös. Det är det INTE. Jag är mer stressad nu än jag var när jag jobbade dubbeltid och försökte ha ett fint hem med en slarvpelle. Haha.
Aaaanyway. Frukosten var riktigt god! Havregrynsgröt med äppelmos, mjuk macka med prickig korv och ost, hård macka med smör, kaffe, mjölk och apelsinjuice. Helt acceptabelt. Sedan pratade jag med fjorton miljoner undersköterskor, sjuksköterskor, läkare och annat ty och väsen. Alla var ganska överens om att det inte var någon större fara på taket och att jag skulle träffa neurologöverläkaren men sen kunde jag nog få åka hem. Och jag var så trött, så trött men prova att sova i en sjukhussäng med kuddar inklädda i plast och inget riktigt täcke, bara lakan och någon sorts hästfilt.
Jaja. Ner till neurologen fick jag promenera själv, prisa gud. Jag hade inte gått längre än till toaletten på hela dagen sedan jag gick ut till ambulansen, det var sjukt skönt att få sträcka lite på sig. Och han var kanontrevlig och skrev ut lite mediciner och folsyra, och sedan gick jag upp till avdelningen igen för lunchdags (biff Lindström, potatis, sås, äppeljuice, helt okej, jag var imponerad även om jag inte hade någon större aptit), läste ungefär tolvtusen tidningar och sedan kom mamma och pappa och tog med mig hem. Tja, så spännande var det!
Och väl hemma, middag och tidigt i säng. Återbesök (fast hos Sahlgrenskas neurofys) imorgon så jag bestämde mig för att stanna här idag och inatt också (skulle åkt hem med pappa vid lunch). Delvis känns det lite extra tryggt och skönt i gamla flickrummet, delvis är det fruktansvärt kasst väder och jag har ingen lust att gå utanför dörren, och delvis så kan jag få skjuts till besöket imorgon (som är klockan 07:30) istället för att behöva ge mig ut i kollektivtrafiken utan särskilt mycket sömn. Och så blir jag matad och ompysslad lite grann. Det är aldrig fy skam! Det är inte SÅ ofta som mina föräldrar föreslår att jag ska gå och lägga mig igen…!
Det är dessutom verkligen inte klokt hur ont jag har i musklerna! Leder, händer och sådär är okej förutom att jag är blå där de stack mig i vänster hand, men allt annat! Nacke och hals, armar (särskilt ”bakarmarna”, aaaaj!), bröstmuskler, ryggen, rumpan är inte farligt kände jag nu men ljumskar, höftböjarsenan och benen, det känns som om jag sprungit ett maraton. I gengäld är jag inte så blåslagen på benen, bara ett enda litet märke på ena knät. Armarna, huvudet (när hade man sist bulor i huvudet?! Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag höll på att få horn för jag har två stora bubblor i pannan, och ett rejält gäng i bakhuvudet) och så ena axeln (?) är värst. Det är otroligt att jag faktiskt inte skadade mig grövre, man är tuffare än man tror.
Okej, förlåt tjatet 🙂 Tror att jag behövde få ut mig allting bara. Snart tillbaka med vanliga inlägg skulle jag tro!
Kram till alla och tack för att ni ”lyssnade”.
Och förresten, världens största vackra ros till ambulanssjuksköterskorna och de söta sköterskorna på MAVA (Medicinsk Akutvårdsavdelning, där man hamnar efter själva akutintaget), särskilt Magnus (som mamma identifiera hade Blåvittkalsonger på sig. Bra karl!). Och till mor och far förstås. Vad glad jag är att jag hade sällskap, jag hade blivit fruktansvärt rädd om jag vaknat så nästan i trance och varit ensam. Men nu har jag fått medicin och mycket mer än så kan jag väl inte önska mig just nu.
PS: Medicinen används även mot bipolära depressiva skov. Det kan bli intressant på maniska mig! 😉
Stories from the city, stories from the sea 