strålande lördag!

Satt uppe alldeles för sent inatt och tittade på The Inbetweeners, vilket resulterade i att jag nästan försov mig för Melodikrysset! Shock horror! Jag stängde uppenbarligen av mobilen när den ringde vid nio och vaknade 10:06 – som tur är i god tid till självaste krysset. Vilken tur va.

Som vanligt stämde jag och kusin Fredrik av efteråt (dagens knäck – vad lätt det var och vadå VÄSKA istället för BADLAKAN?!?!?! – rasande) och det visade sig att han också var i Göteborg och skulle vi inte ta en kopp kaffe och gå och lyssna på Hans ihop? Självklart skulle vi det, så vi bestämde oss för att mötas på Le Pain Francais (andra gången gillt på mindre än 24 timmar, haha) klockan ett.

Spårvagnarna gick lite underligt så jag fick mig en trevlig promenad uppför Vasagatan på väg dit.

Mitt gamla lärosäte, Schillerska Gymnasiet. Här har många minnen byggts. Det är en otroligt fin byggnad faktiskt.

Träden i allén på Vasagatan börjar känna att hösten är på väg.

Älskar att man får kaffet (som är löjligt gott som sagt) serverat i kanna! Hur praktiskt som helst, särskilt som de gör en stor storlek som räcker gott och väl till två inklusive påtår. Särskilt om man mjölkar ner kaffet så mycket som jag har en tendens att göra. Naturligtvis var korsorden med.

Ljuvligt vacker lampett. Blev även väldigt glad över att de spelade Joe le Taxi med Vanessa Paradis när jag kom in genom dörren.

Efter en mycket trevlig fikastund med mycket skratt bar det av till Domkyrkan för att delta i manifestationen som jag länkade till i tidigare inlägg. Ingen av oss var helt säkra på om vi varit där inne förut – jag tror att jag kan ha varit där med pappa någon gång på forntiden (läs sisådär 25 år sedan), men jag är inte säker. En fantastiskt vacker byggnad är det i alla fall.

Vågade inte ta några kort under själva… ja, vad ska man kalla det? Underhållningen är garanterat fel ord, men vi säger väl manifestationen då. Fina präster som pratade helt sekulärt och på ett sätt som alla kunde ta till sig, och en kvinna från Kommunalfullmäktige i Göteborg som inledning.  Därefter spelade en kille som hette Lemma i efternamn men jag minns inte hans förnamn en specialskriven låt om Dawit Isaak och hans öde, otroligt vacker sång, otroligt vacker kille och jättevacker röst samt fantastiskt duktig på gitarr och munspel.

Därpå följde vår favorit Hans Linde som jag även fick äran att träffa för första gången innan det hela började – vilken underbart trevlig och charmig kille med det goaste leendet jag har sett på länge – med ett fantastiskt tal. Även en kvinna från Moderaterna talade mycket väl, och därpå en man som representerade Vänskapsföreningen Sverige – Eritrea. Väldigt, väldigt bra.

Sedan följde Magnus Rosén, tidigare basist i Hammerfall med basmusik medan alla deltagande kunde gå fram, tända ett ljus och lämna ett individuellt kort till den elake diktatorn Afewerki i en korg istället för protestlista. Tyvärr blev jag svinyr när jag ställde mig upp – förmodligen en kombination av dålig luft, lite åskvärme ute, för mycket kaffe, för lite sömn och blodsockerfall, så jag gick efter det. Fredde var gullig och följde mig ut till spårvagnen, och när jag väl kom hem åt jag två korvar direkt ur paketet och blev människa igen. Det är väl det som är problemet med rutiner – när man börjar bryta dem så säger kroppen ifrån!

Men det var helt otroligt hur som haver, och jag är jätteglad att jag gick, och särskilt att jag och Fredde hann ses ett tag innan och prata lite strunt!

Ikväll har jag tagit ledigt. Haha. Skulle gjort det igår men innan jag visste ordet av stod jag på huvudet och städade klädkammaren, så nu får det vara lugnt och fint idag. Ja, det blir nog förbaskemig läggdags snart om jag känner mig själv rätt, ögonen börjar krypa ihop.

Avslutar med en hysterisk bild som inte blev riktigt som jag tänkte men som jag inte kan låta bli att le åt…

Ser det inte ut som om han är på rave snarare än i Domkyrkan mitt på blanka lördagseftermiddagen?