Ja, tio år sedan den ödesdigra dagen i New York City idag. Herregud, vad tiden går.
Alla minns vart de var när de fick höra om det. Jag var på jobbet, vi hade varken TV eller radio och på den tiden hade väldigt få internet på mobilen. Det var en kund som kom in och frågade om vi hade hört – och det hade vi naturligtvis inte. Jag vill minnas att hon kom med en Evening Standard till oss, men jag tror att jag minns fel där faktiskt, de kan väl knappast ha kommit ut med något så snabbt.
Vi höll öppet resten av kvällen men jag tror inte att vi tog ett enda pund i kassan. Shoppingcentret som jag jobbade i, Whiteleys, hade delvis ett väldigt stort arabiskt klientel och hade delvis ofta varit utsatt för bombhot och annat, så alla försvann fortare än kvickt. Det var surrealiskt, många andra affärer stängde på en gång, det var många som grät och sprang hemåt.
Whiteleys ansågs inte vara något särskilt farligt ställe när allt lugnade ner sig, men en flatmate som jobbade vid Big Ben / Houses of Parliament jobbade inte på flera dagar efter på grund av evakueringen.
Vilken jäkla dag.