det ringde

Det ringde just på hemtelefonen. Ingen ringer på den förutom mamma, pappa, Com Hem och folk som försöker diskutera mitt orangea pensionskuvert – så i och med nyheterna under helgen fick jag hjärtat i halsgropen.

”Ja, det är Anna!”
”Heeeej, det är Kjell!”

(Jag känner en Kjell. Träslöjdsläraren i fyran som även sålde potatis dörr till dörr. Hörde direkt att det INTE var han. Ja, förutom Kjell Lönnå då, som jag kallade för ”min väninna” när jag var liten.)

”Ursäkta, vem?”
”Kjell! HEJ Karin!”

Samtalet avslutades ganska snabbt. Första felringningen. Spännande.