back in town

Kom hem strax efter tolv. Måsarna och tärnorna och trutarna och alla deras vänner bestämde sig för att ha kakafoni-konsert klockan fyra imorse… jag lyckades somna om när de alla kollektivt plötsligt höll klaffen (eller truten? Hahaha.) vid sextiden men uppe vid åtta och kunde inte somna igår så det vart lite klent med timmar tyvärr. Men det gör inget, det kan jag nog ta igen. Ögonen svider dock – men det blev en trevlig stund med pappa och Melodikrysset i bilen 🙂

Om ett par timmar ska jag försöka lista ut hur man promenerar till Slottsskogen (ja, jag vet att det är nära, men utan lokalsinne är man rostat bröd och Google Maps imponerar icke) – det kanske blir vagnen en hållplats till Botaniska och sedan försöka följa folkströmmen, om det inte strömmar folk förbi Marklandsgatan då för då följer jag efter dem. Det är ju Göteborgsvarv i stan och min fina kusin Emma ska springa så jag ska naturligtvis gå och klappa på henne lite extra och sedan förhoppningsvis hitta henne och säga hej vid Frölundaborg efter medaljutdelning och annat 🙂

Hittade världens finaste sparris på Konsum i Hunnebo igår (eller vad det heter nuförtiden, Coop Konsum? Coop Nära? På den gamla goda tiden hette just den butiken Fyren i alla fall – för det kryllar ju av fyrar i Hunnebo…) – fick till och med pappa att smaka en liten bit och han tyckte, hör och häpna, att det var gott! De provade att göra egen efter mina instruktioner förra sommaren men det blev tydligen inte alls bra, men nu så övervakade jag projektet och det blev hur bra som helst. Mamma åt hälften efter att ha varit mycket skeptisk – det är väl svårt när man är ”van” vid burksparris – även om jag tycker att den är god på ett lite halvperverst sätt (jfr. min förkärlek för burkchampinjoner) så slår ju inget lättkokta, färska, tunna, fina slanor med lite smör och flingsalt på… så jag köpte med mig två knippor hem.

Mutade mig själv att ta itu med första etappen (en stor majoritet) av helvetesdisken som blivit uppskjuten i flera dagar genom att lova mig att få ett helt knippe till lunch och nu funderar jag på om jag skulle fräsa på lite halloumi till… vilken lyx!

Mamma fick bort mina kirurgtejpsmärken i armvecken med aceton förut så nu ser jag bara ut som en average knarkare. Haha. Armvecken gör i alla fall inte alls ont längre, dock är handloven där droppet satt fortfarande öm vilket är lite konstigt. Kanske bara är att jag har spänt mig för att jag har varit rädd att det SKA göra ont om jag inte varit försiktig. Jag är allt annat än van vid sådana här predikament!