torsdag… eller?

Gårdagen blev bättre efter lite TV-tittande och ett långt oväntat telefonsamtal samt lite snicksnack med kusin Fredde som kommer på besök på lördag, antingen till lunch eller Melodikryss-brunch, ska bli jätteroligt! Telefonsamtalet medförde även att jag får middagssällskap imorgon, också väldigt trevligt.

Kunde dock inte somna förrän vid sextiden imorse och vaknade bara ett par timmar senare, mindre kul. Tog en liten tripp till Frölunda Torg med planen att köpa en flaska vin till imorgon, men jag blev så yr och konstig att jag var tvungen att åka hem – var totalt övertygad om att jag skulle ramla ihop vilken sekund som helst, att knän och vrister bara skulle ge vika och blev nästan osäker på om jag skulle lyckas ta mig hem, det var som om benen inte ville bära mig och som om jag liksom inte var i min egen kropp, på något sätt. Surr i öronen, darrig, nästan domnad i benen.  Det är väldigt varmt och kvalmigt ute, men sist jag kände mig sådan här var på vintern förra året någon gång, utomhus, så det är inte nödvändigtvis det. Kanske bara är sömnbrist i kombination med de andra underbara sviterna efter körtelfebern, men jag är ju expert på att Google-diagnostisera mig själv och jag börjar undra om det var någon sorts ångestattack. Jag såg ut ungefär som Skräphögen i Fragglarna när jag såg mig själv i hisspegeln här hemma, genomsvettig i håret (ursäkta, fräscht, I know), med mascaratårar i det totalt likbleka ansiktet. Nice.

Nu när jag sitter hemma i sängen känner jag mig rätt okej igen, dock fasar jag lite för tanken att åka någonstans ensam och att det ska hända igen. Det är en obehaglig känsla, särskilt när jag vet (eller hoppas åtminstone) att jag har en del möten och intervjuer på väg, det blir som en tvångstanke, tänk om jag ramlar ihop eller spyr på deras kontor? Nej, så får man inte tänka. Ska läsa om Mia Skäringers text om tvångstankar, ta några djupa andetag och försöka stänga av lite grann. Så gör vi.