trött

Jag är så trött att det bultar i kinderna.

Jag skäms nästan, för att jag vet att det finns andra som jobbar MYCKET hårdare timmar än vad jag gör, men jag kan ändå inte frångå faktumet att jag är så TRÖTT.

Det börjar liksom klockan sex/halv sju – det första jag gör är att kolla jobbmailen och fixa det jag kan. Sedan är resan till jobbet som semester, på ett packat pendeltåg, tro det eller ej – då kan jag inte göra något jobbrelaterat. Och sedan är det jobbet. Kanske tio timmar på kontoret i snitt, vilket jag vet inte är alls lika illa som många andras dagar och därför skäms jag.

Sedan hem. Det första jag gör är att slå på jobbmailen och sedan sitter jag där och fixar tills jag inte kan hålla ögonen öppna längre.

Det är en blessing att jag KAN jobba lite hemifrån i år, men det är ändå så sjukt tröttsamt. Jag drömmer om jobbet, jag lever på jobbet, jag är så jävla trött på det att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Som tur är kan jag ta det med humor åtminstone. Vi skrattar mycket på kontoret och det är guld värt att ha det åtminstone. Det är aldrig någon som blir arg eller egentligen irriterad, utan vi tar det för vad det är och gör vårt bästa för att det ska gå åt rätt håll.

Ikväll kom jag hem i någorlunda tid, har pratat med mor och far vilket alltid får mig att känna mig lite mer avslappnad och grundad, och snart kommer Andy hem. Vi ses knappt utanför kontoret för tillfället vilket är lite halvstörigt – men det är ju så det är. Vi biter ihop och ser fram emot oktober.

I oktober kommer mamma. Och så firar vi Andys mammas 50-årsdag. Och så kan vi vara lite lediga. Förhoppningsvis. Det blir bra. Det ordnar sig.