Okej. Jag har aldrig gillat Michael Jackson. Jackson 5, okej, men de har inte heller betytt speciellt mycket för mig. När Billie Jean spelas på klubbar går jag av dansgolvet när alla andra går på. Bara jag tänker på Earth Song börjar det krypa efter ryggraden. Med andra ord har jag inte tagit det här med dödsbudet speciellt hårt.
Fast. Jag lider med fansen, det gör jag.
När George Harrison dog grät jag i nästan 24 timmar non-stop. Det är sant. Jag låg på golvet i vår lägenhet i Bayswater halva natten och lyssnade på Something på repeat och kunde inte sluta lipa.
Så jag förstår. Även om jag kan tycka att min reaktion när GH dog var "lite" överdriven så var det asjobbigt just då, och jag lider med de som nu mår dåligt av att deras stora idol har försvunnit.
Stories from the city, stories from the sea 