att läsa

Nick Hornby skriver i The Complete Polysyllabic Spree om skillnaden mellan bra och dåliga böcker, och särskilt då att klassiker inte måste vara bra. Det är okej att vilja sparka Wilkie Collins eller George Eliot i häcken retrospektivt för att de är asjobbiga och tunga om man inte är på rätt humör. Jag lyckades till exempel aldrig läsa Middlemarch på universitetet, jag höll på att dö av tristess, och jag läste inte ut The woman in white förrän långt efter jag borde, det gick inte, och sätter det stopp så ska man inte pusha. Man gör inte sig själv några tjänster på det viset. s

Hornby menar – och jag håller med – att en bra bok är en sådan som man bara vill plocka upp igen varenda gång man varit tvungen att lägga ifrån sig den. Förstår ni vad jag menar? Om jag har en riktigt bra bok på gång kan jag längta efter att typ gå på tåget till jobbet för att då finns det en chans att jag kanske hinner läsa en stund, eller gå upp tidigare än jag måste en lördag eller söndag för att kunna ta lite lugn och ro tillvara och läsa lite extra, eller för den delen stanna uppe alldeles för länge bara för att få läsa en stund.

Det är det som är en bra bok.

Som nu ser jag fram emot att plocka fram boken på lunchen, jag ser fram emot att anlända lite tidigare till mitt sociala åtagande i afton för att få sitta i ett hörn och läsa en stund, och jag ser fram emot att så småningom ta tåget eller bussen hem och förhoppningsvis även då en liten "ostörd" stund.

Lyxigt, känns det.