När vi stod utanför kyrkan och väntade på att gå in i förmiddags kom det en stor humla som försökte krypa ner i min vackra vita ros som jag hade som handbukett.
Efter fika och allt hemma hos Suzanne och Rolf åkte vi och tittade på blommorna på graven, och då kom det en humla som absolut skulle vara med.
Mamma berättade att när morfar gravsattes för snart sju år sedan var det en jätteihärdig humla som skulle vara precis mitt i smeten.
Och nu när jag äntligen är hemma kom det just en humla och försökte komma in i TV-rummet på besök.
Det är inte utan att man börjar fundera lite grann 🙂 Jag tror att jag ska bli lite mer vänligt inställd till humlor. Faktiskt.
I övrigt?
Jotack. Fruktansvärt jobbigt och så sjukt spänt. Jag låg uppe jättesent inatt och sträckläste Alex Schulmans bok (mycket, mycket fin minnesskildring av fadern – vackra beskrivningar och fina barndomshistorier – naturligtvis uppblandat med vemod, sorg, skräck och oro. 4½ av 5 får den av mig) för att slippa behöva tänka på att somna… men det gjorde jag ju till slut, vaknade tidigt och så var dagen igång.
Jag, mamma och pappa åkte till mormors hus först för att hissa och hala flaggan till halv stång. En sådan sorglig symbol, oj oj oj. Åkte till kyrkan och träffade på de gamla släktingarna från Hunnebo som kommit ännu tidigare än oss – trodde knappt att det var möjligt 😉 sedan droppade resten in, och som vanligt är det underbart roligt att träffa alla, men omständigheterna är ju för jäkliga en sådan här dag.
Kyrkbiten gick bra. Musiken var vacker, prästen vettig, tydlig och… fin, kan man säga, blommorna gudomliga och alltsomallt var det jättevackert. Och sorgligt som bara den.
Men sedan var det liksom okej. Efter sista psalmen och när What a wonderful world började spelas på orgel så kunde man slappna av. Packa ner näsduken och koncentrera sig på att tänka positiva, klara, ljusa tankar istället.
Fika/lunch hos Suzanne och Rolf var jättetrevligt, helt enkelt. Alla var på fötter igen efter de jobbiga timmarna, vi tittade på Greenpeace Rainbow-båt som kom in i hamnen, och Ostindiefararen Götheborg som är parkerad precis nedanför balkongen, och nya Ellida förstås. Pratade, skvallrade, åt, drack kaffe, you name it.
En snabb repa förbi mormors på hemvägen, och nu äntligen hemma. Andy kommer tidigt imorgon förmiddag, och sedan ska jag och mina kusiner ses hos mormor på eftermiddagen för att se om det är något vi vill ha. Jag har spanat in ett par böcker och eventuellt ett gäng martiniglas, men annars är de materiella grejerna inte så viktiga.
Jag har mina minnen. Och mina humlor.
Stories from the city, stories from the sea 
oh vad fint det later. sana dgar ar ju bara hemska, gar inte att komma ifran men det kan ju i alla fall vara vardigt och fint.
skont att prasten var vettig, som du sager, de brukar ju vara bra men det spelar ju sa stor roll hur de satter tonen.
humlor ar faktiskt de snallaste av alla sticksiga insekter!
har hort mycket om schulman boken, ar ganska intresserad. ska nog ta den nasta vecka nar jag e i sverige.
hoppas du kan sova bra nu,
kram pa dej!
GillaGilla