toast

Nigel Slater är en kändiskock häröver. Jag vet inte om han gjort sig ett namn i Sverige?

När jag ser honom på TV blir jag milt vansinnig. Han är så himla fin och känslig och vad Anna i Is there anybody out there? skulle kalla för en feathery stroker. Det kan vara otroligt enerverande.

Men för några månader sedan var jag och Andy nere i Guildford och hälsade på hans vänner från universitetet, och nu mina vänner också, Alex och Laura. Laura hade denna boken liggande i rummet där vi sov och jag bläddrade igenom början – och fastnade på en gång. Det första jag gjorde när jag kom tillbaks till London var att beställa den. Och sedan sträckläste jag den.

Det är en självbiografi baserad runt mat. Den börjar med rostat bröd, som man kanske kan gissa från titeln, och fortsätter hela vägen igenom livet på samma tema, men inte bara Mina Vänner-style "min favoriträtt", utan det är otroligt känslosamt, vackert skrivet, innehåller allt från sjukdom och död till otrolig lycka till sexuella övergrepp och misshandel till dagen då hans pappa glömmer att ställa fram lunch till lille Nigel när han kommer hem från skolan, till när lille Nigel på nåd får lov att ta in färska hallon i ett rum med vit heltäckningsmatta och naturligtvis tappar allt över golvet.

Den är helt fantastisk. Jag har redan läst den tre gånger och det är en underbar bok. Skaffa den om ni kan. Om den inte finns att få tag på i Sverige så maila mig på annzah@yahoo.co.uk så köper jag den åt dig och skickar den.

Förresten, ta ett citat. Det här är första "kapitlet":

Toast 1
My mother is scraping a piece of burned toast out of the kitchen window, a crease of annoyance across her forehead. This is not an occasional occurrence, a once-in-a-while hiccup in a busy mother’s day. My mother burns the toast as surely as the sun rises each morning. In fact, I doubt if she has ever made a round of toast in her life tha failed to fill the kitchen will plumes of throat-catching smoke. I am nine now and have never seen butter without black bits in it.
It is impossible not to love someone who makes toast for you. People’s failings, even major ones such as when they make you wear short trousers to school, fail into insignificance as your tteeth break through the rough, toasted crust and sink into the doughy cushion of white bread underneath. Once the warm, salty butter has hit your tongue you are smitten. Putty in their hands.

Nigel Slater, Toast, Harper Collins (London) 2003, ISBN 1-84115-471-7