Stories from the city, stories from the sea

Har legat med runt 39 graders feber sedan i helgen… jätteroligt första veckan på nya jobbet. Inte. Som tur är både min platschef och min konsultchef hur bra som helst, så det är lugnt. Hoppas vara tillbaks imorgon. Inatt sov jag inte en blund, men hostade så illa att grannen kom och knackade på för att kolla hur jag mådde. Jösses. Men gulligt.

Anyway, som sagt hoppas jag att allt är okej imorgon. Vore roligt att vara med på julbordet också, plus att kontoret stänger i mellandagarna vilket jag inte hade blivit informerad om, så jag förlorar en hel del inkomst. Men det får gå, det är inget jag hade kunnat göra någonting åt hur mycket jag än velat.

Har fördrivit dagarna med flummig sömn, Sunes Jul och mailande med pappa. Jo, jag orkar sitta i sängen med datorn även om jag är sjuk tack och lov.

Ska göra en Carbonara till middag och försöka somna tidigt ikväll. Every little helps, och jag måste ju få energin tillbaks. Ordentlig mat och sömn är A och O, det vet ju egentligen.

Hur har ni det? Julstökar ni?

Blir hemma idag. Nästan 40 graders feber och… ja, vad gör man? Har knappt någon röst heller så det får väl vara så. Usch och fy. Det känns otroligt tråkigt att behöva ringa sig sjuk så fort – men å andra sidan sa ju Elisabeth att alla blir sjuka första veckorna så det kanske inte anses så himla konstigt.

Men suck suck suck i alla fall!

De allra flesta som läser här vet nog att jag är ensambarn.

Jag har aldrig saknat syskon. När jag var pytteliten kanske jag skulle ha velat haft en storebror eller så, men det är inget jag egentligen har reflekterat över. Jag har haft mina underbara kusiner som pseudosyskon tror jag, och de är guld värda!

Men nu, när jag blir äldre, kan jag inte låta bli att tänka på att någon gång kommer jag att förlora mina fantastiska föräldrar. Inte så att de är sjuka nu eller något åt det hållet, men pappa blir 62 nästa år och mamma 60. Vilket betyder att inom 30 år kommer jag förmodligen att förlora dem, även om de båda är väldigt friska (pappa väger exakt lika mycket som han gjorde när han mönstrade för värnplikten – rätt snyggt) – och inte egentligen ha någon som känner precis likadant vid min sida.

Jag pratade med en äldre släkting i telefon igår och vi hamnade just på ämnet döden. Hon är min pappas kusin men flera år äldre, tror hon är född 1941. Hon och jag har alltid haft en väldigt nära relation för att egentligen vara så långt ifrån varann släktträdsmässigt, och det är alltid skönt att prata med henne om jobbiga saker. Det kanske låter konstigt, men det är så. När jag var liten brukade hon och jag alltid dela ett pyttelitet sovrum i Ätrafors och ligga och prata långt in på kvällarna. Mamma har berättat att en gång när jag var tre år så tog jag tag i hennes arm och sa: ”Mamma. Jag tycker OM Bibbi.” – och det gör jag fortfarande. Väldigt, väldigt mycket.

Jag vet att jag har folk som kommer att stå bredvid mig när det händer, det är inte det… jag kan inte riktigt sätta ord på det. Men jag vet hur jobbigt det var för både mamma och pappa att ordna upp allting efter mormor och farmor dog (farfar och morfar dog först), även med syskon som stöd och assistans. Och bara tanken på att behöva göra det helt ensam får mig att må riktigt, riktigt illa.

Nu tror jag att mina föräldrar gärna vill att jag tar över deras hus i Backatorp när de flyttar till Hunnebo (om det nu blir som de har tänkt, men det är nog ganska troligt inom de närmsta fem åren eller så) – och därefter Hunnebo också. Och det vill jag ju gärna, men det handlar ju ändå om en löjlig massa grejer man måste ta hand om och ta ställning till, jag blir alldeles kall i hela kroppen bara jag tänker på det.

Nä, jag ska inte tänka på sånt här. Det är medicinen som spökar igen tror jag, för sånt här är inte normalt Anna-beteende. Jag är väl även trött efter jobbveckan, har feber och ont och är ledsen över faktum som jag inte kan lösa.

Äsch, strunt samma. Det är snart jul och det vill man ju bara göra det bästa av.

Kram till alla som bryr sig, ni vet vilka ni är. Och en gigantisk anti-kram till de av er som jag vet helt säkert läser bloggen men uppför sig som puckon, samt de som uppenbarligen väljer att umgås med människor som har gjort mig väldigt, väldigt illa men låtsas vara vänner till mig. Jag kan ju säga att jag aldrig ens skule ha funderat på att kontakta folk som gjort mina vänner så illa som i detta fallet. Man får umgås med vem man vill, men det är ganska otroligt korkat att ljuga om det om man skriver om det på nätet i öppna forum. Jag skulle inte säga ett smack om jag fick höra om det på ett schysst sätt, det är som sagt helt upp till var och en vem man hänger med, men att få reda på det genom andra är sjukt kasst beteende och likaväl att ljuga. Det jag tänker på nu hände en helg för ett antal månader sedan, och jag frågade på måndagen vad vederbörande hade hittat på i helgen, där hon påstod ”ingenting särskilt”. Foton dök upp på Facebook häromdagen… tjusigt.

Vad trött jag blir. Men vad glad jag ändå är att jag vet vilka mina riktiga vänner är.

Jag fattar inte hur jag har missat detta, men det hade jag. Pontus Enhörning har blivit dömd för sexbrott mot ett barn för ett par månader sedan. Och accepterade domen / anklagelserna i stämningsansökan – erkände, med andra ord. Offret var under femton år.

Fy fan. Det är naturligtvis alltid hemskt, men på något vis blir det mer påtagligt när det är någon man känner till.

Usch och fan jävla fy.

En kvinna på ett forum jag frekventerar berättade för ett par veckor sedan att det kommit fram att hennes man har våldtagit hennes två äldsta döttrar i över tio år innan de vågade berätta. Han ansågs som ”världens bästa pappa” av omvärlden, en sån som alltid ställde upp, var klassförälder och hela det tjosanet. Man vet verkligen aldrig. Det är som med domestic violence (väljer att använda det uttrycket då ”kvinnomisshandel” verkar vara vanligast i Sverige och det faktiskt är en hel del karlar som blir påpucklade också) – de allra flesta känner säkert ett par eller två där det förekommer.

För jävla jävligt.

Jaja. Nu har jag nog svurit tillräckligt för ett inlägg även om jag skulle kunna fortsätta. Svin svin svin. Det finns alldeles för många.

Saker jag har gjort idag:

• ätit ostmacka
• löst Melodikrysset – rätt enkelt, lösning kommer snarast – var ytterst nöjd med faktumet att jag vaknade av mig själv prick 10:03!
• tjurat för att jag har ont i halsen och nyser som en demon
• upptäckt att jag har över 39 graders feber och därmed beordrat mig själv att gå tillbaks till sängläge
• försummat att skriva de förbaskade julkorten – ni som varit med ett tag vet att jag de senaste fem-sex åren har estimerat kostanden för kort och porto, dubblat den och skänkt summan till Shelter UK eller liknande organisationer som ordnar det fint för hemlösa under julen. I år vill jag skicka ett par ändå – till äldre släktingar främst som jag vet kommer att bli superglada för ett kort. Jag bryr mig inte om om jag får några (tror inte hälften av alla jag känner har min adress ändå!) men jag vet att t.ex mammas mostrar blir glada för en rad, och så är det väl ett par andra som jag gärna vill överraska.
• SMS:at fram och tillbaks med Karin som jag saknar så!
• blivit ännu tjurigare för att kolsyran i min SodaStream har tagit slut
• tagit Lemsip Cold & Flu Capsules som D köpte med sig åt mig och räknar därmed med att febern går ner snart.
• druckit julmust. Oortodoxt!
• beställt ett gäng grejer från ELF.
• upptäckt att jag visste inte tog med mig laddaren till jobbmobilen hem över helgen, men det spelar väl knappast någon roll
• bestämt mig för att jag nog ska sova en stund till när jag väl har lagt upp Melodikryss-lösningen.

Står upp och bloggar, kan vara första gången någonsin. Otroligt skönt att sparka av sig skorna och stå en stund. Tycker att alla borde ha tillgång till höj- och sänkbara skrivbord, so I do!

Löjligt goda bullar till fikat. Oj oj oj. Jag hade glömt hur gott det kan vara med färskt vetebröd direkt från konditoriet… det får inte bli en vana! Fast när det är min tur tänker jag baka själv.

Det står pepparkakor och skumtomtar precis överallt, och idag fick varje fikarum en korg med Noblesse, Twist, clementiner, mer pepparkakor och jag vet inte alls. Livsfarligt med andra ord. Men på fredagar får man väl ha något litet extra, det tycker jag.

Ikväll skulle jag behöva handla, får se om jag orkar gå direkt efter jobbet eller inte. Har stuvad blomkål och potatis kvar sedan onsdagens middag men jag vet inte alls vad jag vill ha till. Eller jo, köttfärsbiffar hade varit gott men de jag har är frusna och jag har ingen micro. Och det är ganska oklart om jag orkar göra några ikväll… fast kanske. Jag är väldigt svag för köttfärs. Eller köttfärslimpa kanske, den sköter ju faktiskt sig själv.

En timme kvar… sedan blir det riktig helg för fröken L!

Nu har jag lämnat in min första tidsrapport – vilket inte var hälften så komplicerat som jag trodde! Han rörde uppenbarligen till det mer än absolut nödvändigt för jag trodde att jag skulle behöva räkna ut en massa underligheter med formler och annat – så var icke fallet, det var ju lätt som en plätt. Elisabeth sa till mig att alltid rapportera lunchen som 42 minuter även om man oftast tar mer för ibland blir det ju så att man tar mindre… plus att jag ju tekniskt sett jobbar över 18 minuter om dagen då jag inte går hem 16:42 utan 17:00 ungefär (bussen hem går 16:41 eller 17:11!) så det känns väl helt okej.

Om fem minuter är det dags för min första officiella Fredags-Fika! Det luktar redan himmelskt i fikarummet vill jag lova… imorse hade vi också långfika, jag och Elisabeth och Åsa skvallrade i ett eget rum, hihi.

Och sedan tycker jag nog att vi kan säga att det är helg, eller? Nästan i alla fall. Jag måste skicka iväg bekräftelsen till restaurangen för torsdag och kolla upp en blomma (?) till på måndag morgon, men så mycket roligare än så ska vi nog inte ha!