Encore une fois…

Vi minns jättebölden som dök upp häromveckan, eller hur?

Nu har dess tvilling tagit plats i andra armhålan. Det gör så JÄVLA ont!

Mycket glad att pappa bestämde sig för att åka till Göteborg idag för att göra lite ärenden och även plocka upp mig för vidare färd till Hunnebo, för det är extremt oklart hur jag skulle ha klarat att bära väska och ta bussen. Hoppas att det blivit bättre till söndag kväll för då blir det buss vare sig jag vill eller inte.

Jag blir så less. Och ingen hjälp får jag heller. 14 augusti blev jag erbjuden en tid på vårdcentralen, eeeh, eller inte då.

Har tänkt hänga i Hunnebo veckan efter nästa (ska på skiktröntgen på måndagsmorgonen och pappa ska hem och klippa lite gräs) och går till VC där istället. Med lite tur är de lite mer tillmötesgående… tydligen kan man boka akuttider så mamma ska göra det åt mig på måndagen eller tisdagen är det tänkt. Bara för det kommer ju allting naturligtvis ha försvunnit av sig självt, men ändå.

7 / 7 – sju år senare

Jag kan inte riktigt fatta att det är sju år sedan bomberna i London smällde av.

Sju år.

Jag var ju på jobbet då, och det första vi hörde var att en kille, Tom, skulle bli sen för det hade hänt något på tunnelbanan. Det var väl ingen som tänkte att det var något farligt utan bara… ja, ett tåg som hade fått fnatt.

Jag minns inte exakt vad som hände sedan. I mitt minne var det kusin Jennie som då bodde i Leeds som fick tag på mig, enligt mamma var det hon som fick tag på mig, ringde moster Suzanne och bad henne ringa mormor. Men jag är övertygad om att jag pratade med Jennie först.

Det sjukaste med hela den dagen var att vår chef, eller underchef i alla fall, förbjöd oss att ringa privata samtal och skicka privata mail. Tji fick han kan jag säga, för det är klart att vi gjorde det ändå. Han var för övrigt inte riktigt klok och var inte kvar så länge efter den dagen heller då han gjorde sig skyldig till datastöld och fick lov att sitta i rättegång i flera veckor. Men men. Vi blev även uppmanade att säga, om någon kund frågade hur det stod till i London, att bara säga att det var vackert väder och att vi inte hört något om några bomber.

Andra galenskapen med den dagen var att vi hade alla killarna hemma, Tim, Tom, Vinod och Nic var lediga eller arbetslösa den dagen och jag och Louise fick inte tag på en enda en av dem. Det gick rykten om att en buss hade exploderat på Brick Lane (hur nu det skulle ha gått till för det går eller gick inga bussar på Brick Lane) och vi fick ju totalpanik. Framåt eftermiddagen fick jag tag på Tom och han ba’ ”Vi är på takterrassen på Skyline Plaza! Det är massor av helikoptrar ute!” – ja, okej, då vet vi att ni lever… Telefonnäten låg ju nere förstås, och det var väl inte så konstigt. På eftermiddagen fick de även nöjet att se drottning Elizabeth anlända per helikopter till Royal London Hospital. Hon var tydligen mycket tjusig i lavendelfärgad dräkt.

Sedan fick vi i och för sig skratta lite också då Louise skrev ”My poor mum is having kittens” och jag aldrig hade hört uttrycket förut och därned trodde att hon höll på att förlösa kattbebisar.

När jag skulle gå från jobbet på eftermiddagen tyckte receptionisten och HR-ansvariga damen absolut inte att jag skulle gå hem. Herregud, jag skulle ju gå förbi Towern, det var ju skitfarligt! Men till slut lurade jag i dem att jag skulle gå en annan väg och då fick jag gå. SÅ sugen var jag inte på att sova på kontoret…

Hade haft en vän som sov över natten innan dåden och lämnade av henom vid Tower Hill vid kanske… 08:40, jag har ingen aning om exakt tid, och shit vad orolig jag blev för henom, hen skulle byta tåg vid Liverpool Street och det var ju rätt nära i tid. Så att säga.

Men till slut kom jag hem. Alla satt och stormglodde på BBC News som förstås hade tagit över alla sändningar på BBC One, och fy farao vad hemskt det var.

Men till slut bestämde vi oss för att tänka positivt istället och gick ut och sjöng karaoke på en halvsunkig pub i Stepney istället. Det är bättre att skratta än att gråta, resonerade vi, och så gjorde vi också. Och vi hade skitkul.

Keep calm and carry on är Londonbornas motto. Det tog vi med oss.

2012: 69 – Ten little niggers av Agatha Christie

 
Ten little niggers – ja, förlåt, men min utgåva heter faktiskt så, det är en brittisk tryckning från 1942 – men jag skrev ju om namnbytet häromsistens också, och jag vill gärna vara väldigt tydlig om att jag aldrig skulle använda orden nigger eller neger på allvar. Men nu heter den så, så det är inte så mycket att assietta om.

Hur som helst.

Detta är också ett Väjernfynd, otroligt nog, det brukar inte finnas så många utländska tryckningar där och detta var ju faktiskt ett riktigt fynd. Det är bara en pocketbok så det är inte så att den skulle kunna vara värd några särskilda pengar, men jag kan tänka mig att en Christie-entusiast skulle bli rätt sugen.

Har läst denna på svenska ett par tre gånger tidigare men som jag skrev häromsistens så har jag en tendens att glömma vem mördaren är. Det är en så rafflande historia att jag fortfarande ryser till då och då när jag läser, även om jag nu har lärt mig vem mördaren är 🙂

Så. Åtta personer blir inbjudna av Mr och Mrs U N Owen att spendera en sommarvecka på Nigger Island, vid Devons kust. Mr och Mrs Owen är inte på plats när de anländer, men de får reda på att Mr och Mrs Rogers som sköter herrgården där de ska bo kommer att ta hand om dem.

De tio äro (inklusive Mr & Mrs Rogers):
Domare Lawrence Wargrave
Vera Claythorne, ung guvernant och sekreterare
Philip Lombard, före detta soldat
Tony Marston, rikemansson
Mr Rogers, butler
Mrs Rogers, kokerska och hushållerska
General MacArthur, krigshjälte i WWI
Emily Brent, prim och proper religiös äldre dam
Dr Armstrong, jobbar på Harley Street
William Blore, före detta polis

När alla kommit fram och installerat sig upptäcker de under fördrinken till middagen att det i alla rum finns en inramad avskrift av dikten, eller barnkammarrimmet, Tio små negerpojkar – eller Ten little indians eller Ten little soldier boys, som den också heter.

”Ten little Soldier boys went out to dine;
One choked his little self and then there were nine.

Nine little Soldier boys sat up very late;
One overslept himself and then there were eight.

Eight little Soldier Boys travelling in Devon;
One said he’d stay there and then there were seven.

Seven little Soldier Boys chopping up sticks;
One chopped himself in halves and then there were six.

Six little Soldier Boys playing with a hive;
A bumblebee stung one and then there were five.

Five little Soldier Boys going in for law;
One got in Chancery and then there were four.

Four little Soldier Boys going out to sea;
A red herring swallowed one and then there were three.

Three little Soldier Boys walking in the zoo;
A big bear hugged one and then there were two.

Two Little Soldier Boys sitting in the sun;
One got frizzled up and then there was one.

One little Soldier Boy left all alone;
He went out and hanged himself and then there were none.”

(Versionen i boken är något annorlunda.)

Efter middagen första kvällen har Mr Rogers blivit ombedd av Mr Owen att sätta på en grammofonskiva. Den spelas upp – och därmed anklagas alla tio personerna i huset för mord. Mord som de aldrig blivit dömda för eller gjort bättring för – men nog är det mord.

 
Domare Wargrave har dömt en oskyldig man till hängning.Vera Claythorne lät en liten pojke som hon var guvernant åt drunkna för att komma åt hans farbror. Philip Lombard stal mat av en östafrikansk folkgrupp vilket ledde till att de svalt ihjäl. Tony Marston körde på två små barn i någon sorts fylle-hit-and-run. Mr och Mrs Rogers var tidigare i tjänst hos en gammal tant som skrev in dem i sitt testamente, och struntade i att ge henne medicin så att hon dog och de fick arvet. General MacArthur skickade sin frus älskare på ett självmordsbombningsuppdrag. Emily Brent drev sin tidigare hushållerska till självmord då hon blivit gravid utanför äktenskapet. Dr Armstrong blev ansvarig för en ung flickas död då han opererade henne efter att ha druckit alkohol. Mr Blore blev mutad till att sätta en oskyldig man på livstidsstraff, och mannen tog livet av sig i fängelset.

Samma kväll mördas två gäster. I slutet på veckan är alla tio döda. Morden har följt ramsan. Någon sätter i halsen, någon får en överdos av sömnmedicin, någon luras till att hänga sig…  Det finns dessutom ett bräde i vardagsrummet där det fanns tio figuriner i form av negerpojkar när gästerna kom. En efter en försvinner de.

Ingen har anlänt till eller lämnat ön. Ingen fanns på ön innan gästerna och Mr och Mrs Rogers kom dit.

Så… vem är mördaren?

Detta är en SÅ bra deckare, praktiskt taget optimal, otroligt smart som alltid när det gäller tant Agatha och jag blir nästan gråtfärdig när jag läser epilogen och postskriptet, på fullt allvar. Jag vet inte vad det är, det är ju inte direkt så att jag blir rörd, men det är något så oerhört… starkt, eller jag vet inte. Skulle jättegärna se pjäsen!

2012: 68 – Ellen Svenssons dagbok av Cecilia Hagen

 
Jag beundrar Cecilia Hagen. Tycker att hon är en av de bättre journalisterna i sin generation, så när jag hittade Ellen Svenssons dagbok på loppisen i Väjern så snappade jag naturligtvis upp den. Som jag gör med det mesta där om något verkar ens halvintressant, för pocketböckerna kostar 2 spänn och de inbundna en femma. Oftast likställer jag ju kostnader som ändå är lite onödiga med annat jag kunde lägga pengar på men inte gör (gå på krogen till exempel, eller dyr mat eller resor osv.), men två kronor känner jag inte att jag behöver rättfärdiga, särskilt när det handlar om böcker. Och sådant som jag inte tänker läsa om får mamma ta med sig till jobbet och ställa i deras bytesbokhylla. Helt okej.

Så. Ja. Ellen Svensson är i femtioårsåldern, frånskild, bor med sina barn Sebastian och Matilda som är 22 och 18. Jobbar på damtidningen Eufemia, namngiven efter chefredaktören (hallå Amelia?) och… ja. Det är väl det. Boken är skriven i dagboksform, lite Bridget Jones-aktig med redovisningar av t.ex vinintag och annat. Minst två glas om dagen är Ellens mål.

Jag väntade mig att Ellen Svenssons dagbok skulle vara sådär gapskrattrolig, men det är den inte. Man fnissar till ibland, särskilt när Hagen på ett ställe skriver om sig själv i tredje person, sådant är kul ibland. Typ som Paul Auster, fast… inte.

Den är välskriven, det är den, språket är bra och handlingen helt okej, men den tilltalade mig inte riktigt ändå. Hade det inte varit för att jag hade en sömnlös natt och inte så mycket annat att läsa hade jag nog inte läst ut den.

Jag tror att det kan ha mycket att göra med att huvudpersonen är just i femtioårsåldern med vuxna barn, jag har svårt att identifiera mig med henne – men har rekommenderat den till mamma och tror att hon kanske kan tycka att den är underhållande på ett vis som jag inte riktigt kunde.

Och jag gillar Ellens attityd till livet, hon är full av tillförsikt och det är rätt skönt i kontrast med alla dessa frånskilda femtionågonting-kvinnor som tycker att livet är över för att man lever ensam och barnen är vuxna och så vidare. Så den får väl en trea av mig, kanske, en svag en. Tror dock mest att det beror på att jag är fel målgrupp.

Lack of läsning

Herregud. Jag har inte skrivit om en bok på snart två månader. Det värsta är väl att jag bara har tre eller möjligen fyra att ens skriva om… jag får skärpa till mig lite. Jag har massor att läsa, det har bara inte… blivit, antar jag. Och nu har jag fått totalt hjärnsläpp för jag läste ju något häromhelgen när jag sov över hos mamma och pappa, men vad sjutton var det? Och jag är säker på att jag blev klar med något sist jag var i Hunnebo också… får forska lite i det här.
 
Men gud, jag som hade sådan läsfart, 67 böcker 21 maj och nu bara ingenting. Jag är rätt redo för semester kan jag säga…

Melodikrysset 27 – 2012

 
Trots att jag har förlorat all lust överhuvudtaget att blogga så kan jag ju inte låta bli att lägga upp Melodikrysset. Så nu skriver jag detta i Notepad, lägger upp det fort som f-n och formaterar i efterhand, om någon undrar varför det ser lite konstigt ut till att börja med. OK?

Krysset var inte supersvårt idag tyckte jag, men inte helt lätt heller. Vi fick äran att lyssna till riksslemmet Christer Sjögren ännu en gång på V1, där VIKINGARNA sjöng Marie, eller något åt det hållet. L1 därefter, fina VERONICA (eller VERONIKA? Jag valde med C) av Cornelis Vreeswijk, som ju på V10 skulle kunna ha titulerat sig POET. Ja, med den äran! Jag älskar Cornelis. L4 och L8 var också två personer som jag gillar skarpt, det var ANNE-LIE Rydé som sjöng BEPPE Wolgers En gång i Stockholm. Så fin. Jag har bara hört den med Monica Zetterlund förut tror jag, men jag kände igen A-L Rs röst. Och Beppe… vilken härlig gubbe va.

Top GUN har jag aldrig sett, men nog känner jag igen Berlins Take my breath away på L2. Den fanns med på alla love songs-samlingsskivorna när jag var tween och vi lyssnade på sånt jämt. V9 har jag tidigare bara hört med Frank Sinatra, Ella Fitzgerald och Eva Cassidy tror jag, men här var det operasångerskan Kiri Te Kanawa som sjöng Irving Berlins Blue skies. Jag hade aldrig kunnat identifiera henne blott på rösten, men namnet fick man gratis och det var inte så svårt att gissa då att hon härrör från NYA ZEELAND.

Jag stör mig sjukt mycket på Nanne Grönvall, men känner förstås igen AVUNDSJUK från Melodifestivalen 1998 på L5. Blaha blaha, så tråkig. V14 fick mig att undra lite över Eldemans minne… det stod tydligt att svaret skulle bli RAUK, och då tänkte jag att han spelar ju inte Lassie igen, den var ju med för tre veckor sedan så det blir väl Di sma under jordi eller Susanne Alfvengren då… nä. Det blev Lassie igen med Ainbusk Singers och nu ångrar jag att jag skrev häromveckan att man kan väl aldrig höra den för många gånger…! Men men. Jag gillar Josefin Nilssons röst, men jag tycker att det är en ganska tröttsam sång, sådär.

L2 var sång ur en operett av KALMAN, Grevinnan Mariza. Ingen aning om vad stycket heter eller vem som sjöng, men jag kände igen den i alla fall. V7 och L13 önskade första och fjärde ordet ur den svenska titeln på norska visan DU ska få EN dag imåra – och jag har aldrig hört den på svenska så jag utgick ifrån att orden var desamma, och det bekräftade faderskapet också, Du ska få en dag imorgon.

ADELE blir jag mest trött på, så jag var glad att kunna skippa låten efter att ha identifierat Rolling in the deep som hennes och knappa in henne på V12. Och till sist blev det lite revy, Brita Borg och ROLF Bengtsson sjöng den väldigt fartfyllda och rätt roliga Ja så är livet i affär på V6! 

Nä nu jävlar… en gång till

Skrev just hela Melodikrysset-inlägget och tror ni att det funkade eller? Nä. Tror ni att Blogg.se har fått ett ganska svidande mejl eller? Ja. Och jag hoppas att de ersätter mig för min förlorade inkomst för dessa tre långa och innehållsrika inläggen. För ja, jag tjänar pengar på min blogg, tro det eller ej, men det är beroende på kvalitet och inte på besökarantal.

Shite, vad arg jag blir!

Dagens tankenöt

Dagens (första) urflippade forumtråd kommer faktiskt inte från Familjeliv, utan från det vanligtvis så eminenta Bukefalos.
 
 
Men herregud. Man svarar väl ”varsågod!”, eller något annat som passar i sammanhanget? Hur kan man rimligtvis ha problem med att komma på ett svar på ”tack så mycket”?

Man blir inte bög av klänning och rosa skor

Så. Nu är jag på jobbet och har absolut ingenting att göra förutom att lösa Semesterkrysset i smyg (och vänta på ett telefonsamtal från biluthyrningen), så nu kanske jag kan skriva ihop det jag redan effing skrivit en gång nu på morgonen… och nu skriver jag i Notepad så att det finns kvar. Basta.

Hur som helst.

Tråd på Familjeliv – var annars? – om pojkar i klänning. Naturligtvis urartar tråden, det var väl väntat.

Jag är egentligen skittrött på genusdebatten ska jag säga, och säkert många med mig, MEN ibland blir jag ju en gnällkärring och måste därmed säga ett och annat. Okej.

Man ”blir inte bög” av att ha klänning på sig. Eller rosa skor, eller prinsesskrona, eller nagellack. Det fungerar inte så.

Man måste inte ”vara transa” för att man är kille och gillar att ha kjol på sig. Kjol och klänning är ju sjukt mycket bekvämare än byxor, och kanske särskilt för killar som har lite mer som säkert blir väldigt varmt på sommaren och som det vore skönt att lufta lite grann.

Och – herregud – även om man nu råkar vara ”transa” så innebär det inte att man är på väg mot ett könsbyte! Någon tjej skrev att hennes sambo gillar att ha kjol på sig hemma på sommaren men inte brukar gå ut klädd så (om jag minns rätt) och någon – anonym, naturligtvis – frågar när det är dags för könsbyte. Hallå? Sedan när sitter könstillhörighet i en jävla tygbit?

Jag är själv ett svindåligt exempel eftersom jag alltid klär mig ”kvinnligt”, om man ska säga så, jag har aldrig byxor förutom mysbyxor och pyjamasbyxor. Minns inte sist jag hade byxor på mig utomhus, men det är säkert fem-sex år sedan. Men vi kan ta en annan parallell. En tjej på jobbet. Hon har alltid jeans eller kostymaktiga byxor, t-shirt eller lite större skjorta och ofta väst eller kavaj.

Är det någon som tycker att hon borde byta kön för det? Det tror jag ingalunda. Varför är det en sådan sjuk stigma runt killar och killkläder?

När jag var liten var vi i Slottsskogen en gång (jag var kanske ett år eller så och kommer inte ihåg det själv) och jag hade en tröja på mig som är vit, röd och marinblå-randig (jättefin! Jag hade den till dockkläder när jag blev äldre), och hade inte så himla långt hår, och då bara utgick alla tanter (tydligen) ifrån att jag var pojke för att jag hade något blått på mig. Hur jävla sjukt är inte det? Okej att det var 1983, men ändå? Hur kan man tänka så?