Stories from the city, stories from the sea

Oj oj. Jag tänker nästan aldrig på sånt här.

 

Jag skulle först och främst betala av mina skulder. Inte för att det är mer än CSN (som ju är en kontrollerad skuld) och till mamma och pappa (där ingen ens vet vad skulden ligger på), men så skönt att ha det gjort och överstökat.

 

Jag vet att alla säger att de skulle ge till välgörenhet – och det skulle jag också. Sjöräddningssällskapet och Läkare utan gränser skulle definitivt få varsin hacka.

 

Jag skulle inte vilja sluta jobba, men jag kanske skulle gå ner i tid lite och jobba med välgörenhet lite grann vid sidan av. Typ stå i kassan på Emmaus eller liknande. Och ha lite mer fritid förstås. Jag känner nu att jag behöver ju ta igen mig på helgerna, fine, men det finns ju annat att göra också som jag bara är för trött för på veckorna, typ städning och tvätt och så vidare. Jag vet att jag borde ta en sak i taget, typ, men jag har en tendens att göra allting på en gång. Och då går ju en halv dag åt i och med tvättstugan – så klart att det vore skönt att ha en extra ledig dag i veckan, eller två extra lediga eftermiddagar, eller whatever. 

 

En miljon är ju inte tillräckligt för att köpa en lägenhet, men man kan ju lägga en försvarlig kontantinsats förstås, och det är väl en vettig investering? Fast jag har i och för sig hört folk säga att det är rätt dumt att köpa fastigheter nu, så jag vet inte.

 

Jag skulle äta precis vad jag ville hela tiden. Nu är jag supertramsig med matkostnader och unnar mig typ inte att köpa rökt lax även om jag vill ha det. Det är skitdumt, jag har faktiskt råd att köpa ett paket himla lax för 30:-. Man hamnar i ett väldigt konstigt mindset när man levt utan inkomst i över ett år kan jag säga. Jag jagar extrapriser som om jag finge betalt för det. Skitdumt!

 

 

Annars skulle jag väl resa bort ett tag. Har haft en dröm om en månad i Provence i en liten stuga – typ som Colin Firths karaktär i Love actually – och bara skriva och gå och handla nybakt bröd och tomater och ost på marknaden och bada i floden och inte ha telefon och… ni vet. Som Sylvia Plath och Ted Hughes gjorde, fast jag minns inte om det var just Provence. Men det känns som en så mysig grej! I och för sig inte jättekostsamt så länge det skedde på semestern…

 

Gå intensivkurs och skaffa körkort och bil skulle jag nog göra. Jag saknar det inte *så* mycket, men ibland skulle det onekligen vara skönt att kunna välja själv typ när jag åker till jobbet, eller kunna handla på mig mat och sånt utan att behöva tänka på att det är tungt eller otympligt. Även om jag har min Dramaten så blir den ju full om jag köper ett paket toapapper, så då får jag ta det under armen och det känns inte heller idealiskt när andra armen är upptagen… tja. Det kanske vore bra med en liten bil. Det bleve isåfall en Mini Cooper, tror jag…

 

Och så skulle jag väl typ köpa massa nya kläder och skor och säkert en massa krims-krams-smycken och scarves och sånt.

 

Jag vet inte. Egentligen är jag inte så vansinnigt anspråksfull – det mesta ovan skulle jag ju ha råd med om jag sparade i några månader. Men jag skulle säkert komma på något om situationen var sann 🙂

 

Här blir det ingen bild, för jag kan inte ens se lockespindlar på bild. Det är min värsta rent fysiska rädsla. Det HAR blivit bättre. Nu kan jag liksom se en och klara av det, till och med stå still. Dock INTE inomhus. Eller jo, så länge någon kan se till att den försvinner och jag inte behöver vara i samma rum, kanske. På min födelsedag satt det en på fönsterbrädet till mitt rum och då gick jag bara ut och sa till mamma, ganska lugnt.

 

Men jag kan ju berätta anekdoten om lockespindeln som tog sig in i Backatorp när jag var ensam hemma sommaren 2002. Det är många som tycker att den är ganska rolig.

 

Jag hade jobbat 07 – 21:15 (ja, jag vet, jätteolagligt men jag tog allt jag kunde få den sommaren), cyklat hem uppför en helvetesbacke och var helt sjukt trött. Gick in på toaletten på nedervåningen och där sitter den! På golvet och tittar på mig!

 

Får hysterisk panik. Springer ut med byxorna i knähöjd, stänger dörren och låser från utsidan (!!) och ringer pappa i Hunnebo och frågar om vi har någon packtejp. Ja, det var ju en normal fråga 21:30 en vardagskväll tyckte pappa och sa att vi har nog ingen sådan men det finns säkert maskeringstejp.

 

Så jag tätar dörren med maskeringstejp och tidningspapper. Jag skojar inte. Och den stod förseglad tills min dåvarande pojkvän kom på besök från England och skulle ta itu med kräket (alltså, det var ju inte därför han kom :D). Och HITTAR den inte! Herregud. Jag höll på att dö. Så jag var ju tvungen att gå in och den satt ju för fan vid golvbrunnen i duschen. HUR han missade den vet jag inte men att jag var tvungen att se den igen vet jag. Och fan vet hur den överlevt i en vecka.

 

Andra spindlar är jag inte rädd för. Jag väljer ju inte direkt att ta kontakt, men… det är okej. Jag hajar till när jag ser en i större format eftersom jag ju inte vet om det ÄR en lockespindel… men men. Ingen vet vart detta kommer ifrån, men när jag var yngre har jag både svimmat och kräkts vid blotta åsynen av en liten jefvel.

 

Jag är även rätt rädd för höjder. Vilket naturligtvis är jättepraktiskt när man bor på nionde våningen 😉 Nä, det är ingen direkt fara, vissa dagar kan jag svindla till om jag tittar ner men det är okej. Det värsta för mig är faktiskt att titta UPP på höga grejer om jag är på marknivå, typ hus, månen, höga stolpar, flygplan… detta har jag utvecklat på äldre dagar.

 

Men det är ju världsliga saker egentligen. Det jag är mest rädd för är naturligtvis att förlora de jag älskar.

 

Det här är Assar Gabrielsson, en av grundarna till Volvo. Och på Volvo kommer jag att spendera min dag.

 

Det kan hända lite allt möjligt här. Igår flyttade jag lite möbler, till exempel, för att i nästa stund lägga beställningar för flera miljoner kronor. Sedan började lite bussar brinna och det blev totalt kaos och krismöte och betald taxi om jag jobbade till 18. Och som idag händer… ingenting.

 

Eller jo, det har faktiskt hänt lite lustiga saker som verkar vara tankeöverföring då jag och Elisabeth skrivit nästan exakt samma saker på chatten exakt samtidigt, alternativt pratat om något och precis då fått ett mail om just den saken. Lite skojigt.

 

Folk får kasta sig iväg på krisresor när det går fel i någon av fabrikerna. Spetskompetensen, alltså ingenjörerna, sitter ju här – men går det fel i Säffle, Borås, Wroclaw (Polen), Sheffield eller Greensboro i North Carolina så får någon hastigt och lustigt åka dit. Ibland på obestämd tid. Fast jag slipper ju sådant, tack och lov!

 

Det är mycket möten. Väldigt mycket möten. Jag har bara några stycken i veckan, men många andra har dagar som är helt fullspäckade mellan typ 8 och 17 med en timme undansatt för lunch – som nog ofta praktiskt taget blir ett möte det också, för de flesta äter lunch på samma ställe, alternativt äter ihop i lunchrummet. Det verkar hemskt jobbigt tycker jag, jag är inget större fan av möten.

 

Min chef är världens bästa. Hon har sjukt mycket att göra och är nästan alltid upptagen med något – men hon har alltid tid för en. Jag vet att om jag behövde prata med henne om något så hade hon tagit sig tid till att prata med mig på en gång, inget snack om saken. Hon är otroligt duktig och det är fantastiskt bra att sitta som chef för 65 personer när man är 40 år och har en liten dotter tycker jag. Tror inte att det finns en människa som skulle kunna ogilla henne.

 

Jaja. Min dag var det, inte min chef.

 

Till lunch blir det lite underligt men gott, hoppas jag. Kylen gapade ganska tom, så jag tog ut två små laxbitar ur frysen och fyllde själva matlådan med frusna gröna bönor. Tänkte att de tinar väl under dagen, så kan jag micra och salta lite och ta turkisk yoghurt till som sås. Jag tror att det kan bli helt ok! Har för mig att en tjej på ett forum som är bussförare brukade göra så. Tyvärr tog jag inte med mig min hemliga last – citronpeppar – för det är ju alltid gott till fisk. Men man får taga det man hava. Vilket är, er, flingsalt… för pepparn är visst slut.

 

Ikväll händer… ingenting om jag får bestämma. Kanske tittar ikapp mig på Lilyhammer, kanske tittar på Vackra lögner som jag har hemma från LOVEFiLM. Kanske till och med köper ett halvt kilo räkor till middag. Fast inte om de kostar 199:-/kg som de gjorde förra veckan… fast det är ju bättre än hutlösa 349:- som de tydligen kostade under semestern. Helt sjukt!

 

Någorlunda tidigt i säng tänker jag mig för jag är trött. Jag känner i hela kroppen att jag är trött. Och det syns också, jag blir svullen runt ögonen när jag har sovit för lite.

Jag tänker ofta på det här med namn. Oftare än jag tänker på barn, haha!

 

Jag gillar inte hittepånamn, jag gillar inte engelska namn som ska uttalas på svenska, jag gillar inte ”originella” stavningar.

 

Mina favoritnamn just nu är förmodligen Olle och kanske Stella.

 

Eller så gör jag det enkelt för mig och kör på typ Roy och Roger eller Filip och Fredrik eller så, som ingen glömmer.

 

Nä. Vad fan. De får heta Chuck Bass allihop.

 

Jag har absolut ingenting att göra.

 

Tog lite sovmorgon för jag var sjukt trött imorse – man ska inte dricka vin mitt i veckan om man inte är van! – och tänkte att jag kommer väl in till en halvfull inbox redan då chefen jobbar hemma på förmiddagen, och då brukar ha tid att läsa och skicka mail – fyra stycken och inget från henne.

 

Och nu – heldött! Gruppen närmast mig har gruppmöte och gruppen bakom verkar ha försvunnit i tomma intet, så det är dessutom helt knäpptyst.

 

Jaja. Jag får väl… blogga lite då 😀

 

Gårdagskvällen med kusin F var strålande! Jag gillade verkligen Red Lion och maten var supergod – och mättande, vilket nog behövdes. Bordsservicen var jättebra, det var väl enda skillnaden mot en vanlig engelsk pub 😉 Trodde nästan att jag var tillbaka i London och det var nära ögat att jag började prata riktigt högt om de vid bordet bredvid. Men jag tror att jag lyckades viska *ganska* bra.

 

I eftermiddag har vi avdelningsmöte. Brukar vara ganska ointressant, men idag kommer en ”gästföreläsare” och ska prata om mailkultur och mötesdisciplin, vilket jag tror kan bli rätt spännande. Chefen kommer dessutom att ha med sig sin lilla dotter, som är så söt att man kan dö. Jag har bara träffat henne två gånger och då ganska kort, men tydligen pratar hon om mig hemma som ”min Anna”, hon har dessutom sina egna Elisabeth och Martin. Sist vi sågs gick jag hem lite tidigare för jag hade en jätteböld som nästan fick mig att gråta av smärta, så hon pratar fortfarande om att ”min Anna har ont i armen”. Jag får väl visa henne att jag inte har ont i armen längre, men jag kanske inte behöver nämna ordet ”stafylokocker” för en 2½-åring! 😉

 

Jag har till och med på mig mitt pedagogiska halsband med färgglada kulor och små frukter. Det är inte omöjligt att jag får agera barnvakt, då har hon något att plocka med. I och för sig är väl dagens ungdom endast roade av iPads.

 

Jag kanske skulle ta itu med den där utmaningen som jag har försummat. Det är verkligen sten-jävla-dött här.

En sjuårig kille har stoppat ett Playmobilsvärd i sin tvååriga systers snippa så det är blod typ överallt.

 

Här är en reaktion.

 

 

Alltså. Jag blir så matt.

 

Men om en dryg timme får jag gå på lokal med kusin F! Det är inte varje dag jag a) träffar F b) är på lokal c) äter mat som andra utom familjen har lagat två dagar i rad. 

Keen.

 

((Och för övrigt. Även om vuxna FÅR peta varandra i underlivet med Playmobilsvärd har jag svårt att tro att så HIMLA många gör det.))

 

Igår kväll var alltså mamma och pappa på besök. Delvis för att hämta fyra bärkassar med böcker, men också för att lämna av skönheten:

 

 

SÅ dåligt kort, jag vet inte vad jag höll på med där. Stå-och-knäpp, typ.

 

Vi åt i alla fall hämtmat och höll på att dö av värmeslag – det finns en anledning till att jag sällan sitter i köket under sommarhalvåret. Mamma erbjöd sig att gå medan jag och pappa gredde böckerna som ska sparas på vinden… två sekunder senare ringer hon på dörren och säger ”Men var ligger den?” – jag tänkte inte en sekund på att hon aldrig varit där! Hon tog även en sväng in på Ica och hittade en supertjusig kökshandduk till mig för en tia, samt en minikylväska för samma pris. Roligt att få komma ut på lite äventyr 😉

 

Min ost- och skinksallad räckte som vanligt till två portioner. Jag tänkte att jag öser i lite extra ost och kassler, lite lök och en tomat igår kväll till dagens lunch ifall ifall, men jag har bara ätit typ halva lunchlådan ändå. För att vara hämtmat blir det faktiskt väldigt billigt. Och de snålar inte på Lepanto heller, mamma fick ta med sig pizza hem och pappa fick lämna nästan hela kebabbrödet. Gott var det, trots att vi höll på att kollapsa allihop. Det är med andra ord trevligare att umgås i Backatorp eller Hunnebo.

 

Mamma försökte få pappa att ta ner ventilerna. Jag protesterade vilt och hon gav sig. Fattar ingenting.

 

Jo, vi hämtade ju paket också! Klänningarna var… sådär. Den randiga var fin, den rosa helt okej men den persikofärgade, eller aprikos kanske, såg helt grotesk ut på. Jag var i och för sig trött och lite irro så det kan nog bli bättre med andra tillbehör, samt strumpbyxor som inte tappade resåren efter fem minuter första användandet…!

 

Nä, jag får nog faktiskt äta lite mer sallad för jag känner mig inte helt mätt och i eftermiddag har jag ett möte som kommer att kräva koncentration och tankeverksamhet med lokala IT-supporten, vars uppgifter jag delvis ska ta över 🙂

 

Det känns så skönt att jag nästan börjar grina. Allvarligt. Ni vet den där underbara känslan av lättnad, när man vet att man gjort ett jävligt bra jobb och allting blivit jävligt bra till slut. SÅ känns det nu.

 

Det kanske låter jättebarnsligt, men jag har inte fixat med resor på egen hand förut och särskilt inte till fem personer från olika avdelningar, så att jag klarade av det känns verkligen jättebra.

 

Och att någon av en slump kom för att fråga mig om hela reseproceduren typ fem minuter efter att allt blev klart var ju också roligt, för då kunde jag ju faktiskt berätta för honom exakt hur man gör och vem man ringer och så vidare, utan att behöva skicka dem till Elisabeth.

 

Härligt när det flyter!

Läser folks tips på ett forum om hur man ska lära sig prata bättre engelska.

 

En person säger typ ”Ja, indier har ju väldigt bra ordförråd men dåligt uttal”. En annan tipsar om att ”åka till t.ex Indien där ingen kan språket”.

 

Nä, för engelska är ju inte huvudspråk i Indien eller så.

 

Det finns så många puckon.

Inatt fick jag tack och lov SOVA – men jag var tröttare imorse än jag varit de morgnar jag knappt sovit alls. Har nog lite av en sömnskuld till mig själv ja.

 

Håller på att gå upp i limningen för övrigt – försöker hjälpa tre besökande polacker att boka en parkeringsplats. För det första vill de inte behöva gå mer än sisådär max hundra meter. Helst tre.

 

För det andra tror de att jag bara kan ringa Gatukontoret och boka vilken parkeringsplats som helst åt dem lite där de tycker, gärna på Kaserngränd för det ligger nära deras lägenhet. Eh okej. Kan ju säga att om de hade gått med på att bo utanför Vallgraven hade detta problemet inte uppstått. Imorse gav han mig numret att hyra p-plats på Kaserngränd med – nädu, det där är numret man ringer om någon är felparkerad.

 

För det tredje tror de att jag inte har något annat att göra än att leta p-plats åt dem – när de faktiskt kan göra det själva. Jag hjälper gärna till men jag kan inte släppa allt jag har för händer – jag hittade ett bra alternativ åt dem innan de kom som låg kanske fem minuter bort – inte så illa för innerstan tycker jag – men det var otänkbart! Tänk om det regnar! Ja, tänk om det regnar, tänk på alla som åker kollektivt och får stå längre än så i ösregn.

 

För det fjärde vägrar de att prata med p-bolagen själva, så jag får liksom ringa, lägga på, hitta info, ringa igen, lämna info… ja. Ni fattar. Han fick ett nervsammanbrott nu när jag sa att han själv måste mejla en kopia på sitt pass för att de ens ska tänka tanken att hyra ut. Och det är de själva som ska betala – de hade ju inte behövt ta med bilen från Polen direkt – så jag kan inte stå på kontraktet.

 

Hoppas att det löser sig fort och att det blir lite lättare här under dagen för jag är så trött så trött så trött och hoppas på en trevlig kväll med kusin F!