Jag skulle aldrig påstå att jag är en riktig, äkta gourmand och gourmetkock, även om jag har ett stort intresse för mat och till viss del även vin. Jag äter fiskpinnar och färdig cauliflower cheese då och då, det är liksom helt okej, man måste inte alltid laga riktig mat och det är bra att uppskatta olika genrer av mat, om man kan säga så.
En sak jag alltid har varit och alltid kommer att vara svag för är svensk pizza. Det finns inget liknande. Ingenstans i världen, har jag hört. Det är en sådan sak jag längtar efter. Kanske äter två-tre gånger om året, så det är riktigt heligt när det är dags.
En kille jag bodde ihop med första året i London bad ett par andra lägenhetskamrater att köpa en pizza åt honom på en blixtvisit till Göteborg. En kebabpizza. De la den i resväskan, missade planet och det ena med det tredje men till slut kom de fram, med pizzan mer eller mindre intakt. Johan åt den utan att ens värma upp den. Så sugen var han på svensk pizza efter några månader utan.
Idag blev det Quattro Stagioni. Jag äter icke kanterna så om någon är hungrig kan ni ju komma förbi och hämta dem.
