Stories from the city, stories from the sea

Deborah Orr, en journalist som jag tycker mycket om, skrev i gårdagens Independent om flickor och rosa och allt det där tramset. Jag tycker att det är alldeles för uppblåst i dagens samhälle, något så bortåt jag vet inte vad. Jag är feminist, självklart är jag det, men kan inte förstå mångas debattargument i frågan.

Jag pratade med mamma om detta nu när jag var hemma. Jag hade tydligen ungefär alla färger man kan tänka sig som barn (och det vet jag är sant också, för jag hade mina gamla bebiskläder till dockkläder ett tag) – randigt och blått och brunt och orange och rosa om vartannat. Den enda färgen jag inte har sett på kort eller i gömmorna är svart. Och det kan jag väl förstå om man inte vill klä på sin bebis. Eller, det kan jag inte egentligen, men visst, det ser inte så roligt ut.

Tydligen blev de attackerade av en äldre dam en gång vid Säldammen i Slottsskogen när jag hade en blå, vit och rödrandig tröja på mig som vägrade tro på att jag var flicka. Och jag såg verkligen inte särskilt manlig ut som barn. Inte för att det är det relevanta här, snarare tvärtom, men bara envisheten hos kärringen som var övertygad om att jag var pojke för att jag inte bar rosa.

I alla fall. Jag tyckte ändå mycket om rosa och rött som barn, fast jag inte fick det påtvingat mig. Och jag tycker fortfarande om rosa och rött. Och blått och svart och silver och glitter. Dessa färger tilltalar uppenbarligen mig estetiskt. Jag vet inte varför det är så, men jag tror inte att det hjälper någon att överreagera på jävla färger på jävla barnkläder. Please.

Ja, jag sov i elva timmar. Det var otroligt skönt. Läste en dålig artikel och sedan bara slocknade jag. Nästan. Det var otroligt skönt, jag känner mig verkligen utvilad nu och det händer inte ofta, att känslan är så… komplett.

Nu, stor kopp kaffe och Something for the Weekend. Jag saknar Tim Lovejoy som tydligen är och åker skidor med familjen, men nu kan ju teknikflickan flirta med vikarien och Danny Wallace istället, varsågod.

Har börjat plocka lite i köket med… är icke på städhumör, konstigt, eller hur?

Jaja, en liten stund till kan jag slappa. Det måste man när det snart är tillbaks till jobbet, suck och stön.

Vad gör ni denna vackra söndag?

Dock av choklad och korv 😉

Ett av mina paket från Andys föräldrar innehöll en chokladask, så nu i eftermiddags låg jag minsann i soffan som en annan pascha och åt praliner. Jo, lite hjälp fick jag visst också.

Sedan lagade jag en sjukt god korvgryta till middag. Försökte fota under framställningen, så att säga, men bilderna blev hemskt dåliga allihop. Slutresultat var någorlunda så det kortet behöll jag.

Fräs alltså en lök med sex korvar (jag använder då engelska korvar, men man kan väl ta vad som antar jag) och lite vitlök, en skivad palsternacka och salt och peppar. Pudra över lite vetemjöl, häll på cider (inte tramscider utan riktig, denna var från Suffolk och det var korven med, väldigt käckt), lite vatten, Worcestershiresås, jag hade även i lite tomatpuré, två lagerblad och lite örter. Bubbla på under lock i kanske en halvtimme eller så. Vi serverade med nudlar, då matleveransen från Asda dyker upp imorgon förmiddag ville jag inte handla en massa onödiga grejer som ändå dyker upp imorgon.

Ser lite brunt och tråkigt och kladdigt ut, det var faktiskt riktigt gott. Orkade inte fixa grönsaker till av samma leveransanledning, annars hade det nog sett trevligare ut på tallriken.

Nu sitter jag och funderar på att gå och lägga mig ganska snart. Det har varit en sjukt lång dag,  jag har varit vaken i 19 timmar nu och det är betydligt mer än jag orkar med om det är flygresor och annat inkluderat.

Godnatt, tror jag. 🙂

På tåget. Här är Canary Wharf från Nunhead Station.

Vi gick till Brockley Jack och åt lunch. Jättegott, tomat-och basilikasoppa och fläskkotletter med potatismos och senapssås. Och smörslungad spenat.

Man brukar ju spå i kaffesump och teblad och sådär. Detta är Andys chokladkopp. Jag spår något med häst eller åsna.

Ja, det var en intressant resa. Jag hade så fruktansvärt ont i magen hela vägen på planet, men det var inte så mycket att göra än att bita ihop och läsa ut Sjöjungfrun. Så fort Andy dök upp på Heathrow fick han passa väskor medan jag rusade till Boots och köpte ibuprofen, så nu är det bättre. Jösses.

Vi har precis bytt julklappar nu. Jag har fått så fina saker att jag blir alldeles till mig – foton to follow, jag har inte packat upp kameran och sladdarna ännu.

À cet après-midi på er!

Jag sitter på flygplatsen i gaten nu. Fyfan vad tidigt det är. Borde verkligen ha gått och lagt mig i tid inatt men det blev inte så. Jaja, det är inte hela världen. Jag kan gå och lägga mig en stund när jag kommer fram. Har fruktansvärt ont i magen och inte en chans att ta en värktablett innan jag åkte så jag är inte på världens bästa humör kanske. Men det är okej. Vi klarar nog det här också.

Det är svinkallt ute och alldeles kolsvart. Ganska mysigt faktiskt.

Jag längtar liksom redan tillbaka, det känns lite underligt. Jag har ju inte ens åkt än.

Jag vet inte varför dessa fotona blev så suddiga, men försent att göra något åt dem och för trött för att ens tänka på att ta om dem 😉

Jag har böcker högt och lågt. I London har jag två Billy-hyllor, båda är knökfulla med böcker, i två led på de flesta hyllor och ändå får de inte plats.

Här är lite av Göteborgsskörden. Plus insidan av min garderobsdörr, det bjuder jag på. Pandora, Joe Lando som spelade Sully i Dr Quinn och en blyertsteckning av min älskade gamla sköthäst, Goldfinger, mycket vackert avritad av en gammal väninna, Camilla Schmidt.

Hylla 1

Hylla 2

Och "garberoden", som den heter här hemma.

Mycket tidigt plan i morgon så jag måste tänka på att gå och knyta mig.

Vi kanske hörs innan dess. Annars bör jag ha satt fot på Londonjord och tagit mig hem till Andy framåt tolvsnåret.

Kram!

Det finns två flickor i den svenska bloggosfären som kommenterar på precis varenda ‘stor’ blogg. Flera gånger om dagen och med meningslösa kommentarer. Jag tycker inte heller att deras bloggar är något att hänga i julgranen, men de skulle säkert tycka detsamma om min, så det är irrelevant.

Jag är dock superrädd för att folk ska tycka att jag är som dem. Jag kommenterar ofta hos Bloggkommentatorerna – som jag skrivit förut känns de som lite hemmaidoler för mig. Även i vissa mellanstora bloggar då och då, men då är det för att jag känner att jag har någonting att säga. Och ytterst sällan i de riktigt stora – men när jag gör det ser jag ju att jag får trafik därifrån.

Jag vill bara inte bli en sådan som ses som en uppmärksamhetssökerska med min nya blogg. Jag har ju hållit på sedan 1999 liksom, när det inte ens HETTE blogg, utan möjligtvis reload, eller dagbok, eller journal i den engelskspråkiga världen. Jag är inte en nykomling vad gäller att skriva på internet, och jag kommenterar inte för att folk ska komma hit. Jag räknar inte klicken så religiöst att jag vill kommentera bara "Åååååh är du sjuk!!! Krya på dig!!!!" i de stora bloggarna. Det ligger inte för mig. Men ibland, hos sådana jag verkligen beundrar – kan det bli korta kommentarer som bara visar uppskattning – hoppas jag.

Ja, jag packflyktar, men jag stod precis och rensade i en garderob och kom på hur mycket dessa två stör mig.

De har aldrig kommenterat här, men vem vet, kanske jag skulle reagera annorlunda då? Det tvivlar jag i och för sig på. Jag är ganska konsekvent.

Jag HATAR att packa. Det är så fruktansvärt tråkigt och jobbigt och aaaarrrgghhh jag vill inte. Inte alls. Snälla, någon, låt mig slippa? Jag gör något annat istället, jag lovar, jag kan… okej, jag kanske inte kan så mycket, men försök komma på något, snälla?