Jag har just utövat slagsmål med de flesta saker i köket.
Kylskåpsdörren slog mig i huvudet, trappstegen välte, kontakten till matberedaren fick glapp (mitt fel, jag hade inte tryckt in den ordentligt, så det är inga elfaror eller så), potatisen fastnade på kniven, skärbrädan gled, jag glömde lägga i spenaten före köttfärsen så fick lyfta ut ricottakletig köttfärs ur formen, otur med baconet (massa fett under etiketten), otur med skinkan (massa fett under etiketten), diskmaskinskorgen gled ur gängorna (händer jämt när den är tung – det är rätt kul i och för sig att ligga med hela överkroppen inuti maskinen för att lyfta rätt den), ugnen tramsade, jag skar mig på aluminiumfolien och diskmaskinen hade läckt så jag halkade med ena tofflan tvärsöver köket, och ett kastrullock ramlade ner från brödrosten (vaddå, det är väl ett fullt normalt ställe att ställa av en kastrull?) och ställde till med buller så jag höll på att få en hjärtinfarkt, potatisskalaren har blivit slö och jag höll på att smälta en plastsked med hjälp av gaslågan.
Men nu är allt lugnt och sansat igen. Och jag kan återgå till normalt långa meningar. Det är väl tur?
Köket är i ordning, köttfärslimporna står i ugnen, potatisen är skalad och delad och ligger i vattnet och väntar på att bli påsatt (haha), diskmaskinen är tömd och köket är rent och pristint igen.
Som grädde på moset ösregnar det och blåser tusen sekundmeter. Jag älskar sådant väder när jag är inomhus och varm.
Plötsligt mår jag sådär bra igen.
Humörsvängningar? Nej, det tror jag då rakt inte.