Kategori: Viva la vida

Jag var jätterädd för tulpaner som barn. Konstigt va? Jag tror att det är det svarta och gula inuti, ståndarna och pistillerna heter de väl, som jag kan ha trott var en geting någon gång.

Men nu har jag belönat mig själv efter köksstädningen med ett knippe lila tulpaner. De är hemskt fina på köksfönsterbrädan, det måste jag säga. Glömde skära ny snittyta, det kan väl inte vara någon katastrof? Eller?

Jag kommer snart tillbaks!

Mötet på begravningsbyrån gick tydligen bra, eller ja, ni fattar. Men – vi får inget besked förrän på torsdag eftermiddag. Oh well – vad kan man göra? Inte så mycket – så det är bara att bita ihop och stå ut i ett par dagar till. Det värsta är att vad resultatet än blir så kommer jag att må sämre – antingen för att jag vet när det kommer att bli och gå och gruva mig, eller på grund av skuldkänslor om jag inte kan vara med. Men det får gå helt enkelt.

Skulle egentligen träffat Sofia och Stina på fika i West End idag, men bestämde mig för att åka hem istället, delvis var det en jobbig dag och jag hade nog inte varit världens roligaste sällskap, och delvis ville jag få reda på vad nyheterna kunde tänkas vara. Nu blev det så att jag inte fick tag på mamma på en gång efter jobbet i alla fall – de var fortfarande på byrån – så jag och Andy åt en snabb middag på Wagamama och åkte hem sedan. Det var skönt att vara utfodrad och klar redan halv sju, det händer ju aldrig annars. Och det var ganska gott också, fast det mesta smakar ungefär som våt bomull just nu.

Sömnbristen de senaste dagarna får mig att känna mig extremt avtrubbad på alla sätt och vis. Den enda riktiga känslan jag har förutom vemod är att jag är så himla trött. Då och då kan jag skratta och le och njuta av det ena och det andra, men 90% av tiden är det liksom bara platt. Hemskt tråkigt, jag gillar ju att leva fullt ut egentligen!

Nej – nu ska jag nog ta och försöka njuta av en god natts sömn – jag behöver det. 0-0 mellan Saints och Derby än så länge…

Låg idag. Mamma plus moster och morbror ska möta begravningsbyrån i eftermiddag, och jag blir väldigt ledsen av tanken. Det känns kliniskt och hårt, fast jag vet att det inte egentligen är det.

Jag fick även foundation i ögat imorse vilket inte hjälper de röda ögonen, fast det ser nog ganska roligt ut.

Känner mig sådär på gränsen hela tiden, det är svinjobbigt.

Anyway. Cola light och vindruvor löser som bekant alla problem.

Sov inget vidare i natt heller. Jag var jättetrött när jag gick och lade mig, men sedan lyckades jag liksom inte somna in ordentligt, Andy hade ont ungefär överallt så låg och flyttade på sig en gång i minuten och ja, det var ingen vidare nattsömn. Men det är bara att köra, jag är i alla fall uppe och påklädd vilket är mer än jag kan säga om många måndagsmorgnar klockan halv åtta. Och min trogna kaffekopp står vid min sida.

Djupare tankar än så klarar jag inte av dock, försökte just komma på en bra lösning till vad jag kan ha till lunch och hela systemet höll på att krascha. Tar det efter kaffet va.

Glad måndag på er i alla fall!

Nej, jag skulle inte tro det va. Jag vaknade klockan 03:51. Somnade om en halvtimme ungefär mellan 06:50 och 07:20. That’s it. Och det var inte ens så att jag har sovit fast tror att jag inte har det, jag var nämligen tillräckligt vaken för att ha laptopen igång och sitta i sängen och läsa om hemskheter. Det ska man inte göra när man är mörkrädd, för det betyder att man inte vågar gå ner och kissa själv, vilket ingalunda hjälper insomningen. Suck.

Men men. Jag gick upp lite efter 8 till slut, tog ett bad, dricker kaffe och har ätit trashig frukost. Rostmackor med skinka, paprika och Aromat. Gott men syndigt. Rostmackor är förmodligen djävulens påfund.

Andy har (förmodligen) skadat ett revben på rugbymatchen igår så det blev en stillsam kväll – lagade inte ens middag till slut. Eller, det gjorde jag ju, men inte det jag hade tänkt mig – det blev avocado och räkröra till mig och pasta från en påse till Andy. Nu står jag alltså med en fläskfilé som jag måste göra något av, samtidigt som jag ska göra rostbiff ikväll. Hur löser jag detta? Filén klarar sig kanske till imorgon (tinade den igår)? Jag vill inte slänga bort den så att säga… hm. Skulle kunna laga till den ändå och ha den till luncher, men frysen är full. Jaja. Tips emottas ivrigt och tacksamt.

Vad ska man annars hitta på idag då? Jag är fortfarande lite… labil efter torsdagen och känner mig lite orolig för att gå ut bland folk och sådär om jag blir ledsen och börjar storlipa. Vilket jag förmodligen inte gör, men i alla fall. Kanske tar en sväng till Brockley Jack och sätter oss där och läser tidningarna ett tag, det vore mysigt.

Hasta!

– vi tog ett tidigare tåg i morse som vi borde ha missat men det var tre minuter sent så vi hann precis
– sittplats på tåget!
– köpte Flickan som lekte med elden i en secondhandbutik i söndags och har läst en bit av den, mycket bra men översättningen är shite – mer om det senare
– jag kan uppdatera min Twitter från mobilen, äntligen!
– det är fredag, med andra ord nästan helg – kanske måste intervjua folk i eftermiddag, men den dagen den sorgen så att säga
– latten från Subway imorse var förvånansvärt god

Det ringde på mobilen på tåget imorse och jag förstod direkt vad det var, innan jag ens såg att det var pappa som ringde.
När jag pratade med mamma i måndags kväll såg allting bättre ut, de hade inte fått komma dit på ett tag för att vinterkräksjukan hade brutit ut på geriatriken och de var tvungna att isolera avdelningen – förståeligt – men de hade haft kontakt med personalen och mormor var tydligen ganska bra – om än rätt dimmig. De misstänkte att hon fått KOL men i och med kräksjukan kunde de inte testa ordentligt – och det var väl inte så mycket att göra i alla fall om det nu var så.

Igår kväll hade hon fått svårt att andas, de gav henne ångestdämpande och ringde dit mamma, moster och morbror, som var där ett tag men hon somnade gott i och med tabletterna och sköterskorna lovade ringa om det blev några förändringar. Kvart i ett inatt ringde de och de åkte dit allihop, men tillståndet blev bättre ännu en gång så de åkte hem igen med löfte om att mormor skulle kollas var tionde minut.

Någon gång mellan tiominuterskollarna tog hon inga mer andetag.

Tydligen var det hela mycket lugnt och stillsamt, hon kan inte ha lidit och inte haft ont. Det hjälper lite grann, men det är så fruktansvärt jobbigt att vara långt borta när sådana här saker händer. Det är fjärde gången sedan jag flyttade till London som jag fått ta emot dödsbud per telefon och det blir ju liksom inte lättare.

Idag klockan tolv var mamma, moster och morbror där, la blommor och sa hejdå. De fikade på altanen utanför rummet med dörren öppen och sedan kände de att det räckte, det var bra nu. Som jag sa till mamma – det är otroligt sorgset och ledsamt, men det är inte tragiskt på samma vis som det kunde ha varit.

Hursomhelst. Jag jobbade idag, och det gick ganska bra. Några lipattacker förstås, men jag hade ju Lina och Andy inom räckhåll, så det kändes ändå ganska… tryggt, om det är ordet. Smet en timme tidigt – min chef var underbar och mycket stödjande – för att slippa rusningstrafiken på väg hem (jag avskyr att gråta in public och avskyr täta folkmassor, så det var bra) – och för att kunna komma hem och ringa mamma så fort som möjligt.

Hon var hos doktorn idag och blev sjukskriven i en vecka för högt blodtryck – hon har aldrig haft liknande problem – och det är tur i oturen att det blev så, hon behöver vara hemma ett tag nu och ta det lugnt. Jag är övertygad om att det är denna stress som har orsakat problemen och det är absolut inte värt att riskera att bli ännu mer stressad och mycket sjukare.

Så. Hemma nu, tar det lugnt, ska äta middag strax och sedan lägga mig tidigt tror jag. På sätt och vis skulle jag gärna vara hemma imorgon, på sätt och vis inte. Det är "assessment day" imorgon, en massa folk kommer från hela landet (och somliga från utlandet) för att söka jobb hos oss, och jag vill gärna vara med på det. Som Lina sa – om jag orkar ta mig in kan jag ju säkert smita tidigare igen för att komma hem och ta det lugnt.

Förlåt om detta verkar svamligt – jag ville skriva av mig lite och uppdatera de av er som har mailat, SMS:at och kommenterat – tusen tack för er omtanke, det betyder mer än ni tror! Jag orkar inte riktigt svara alla individuellt, hoppas att ingen tar illa upp.

Idag har jag fått en inbjudan till en förlovningsfest som jag mycket, mycket gärna vill gå på (även om vi har firat paret separat redan nu) men inte kan gå på om en viss person (ett ex, naturligtvis, och inte ettt roligt sådant) kommer att gå dit. Dock siktar jag på att han inte kan komma ner (arbetslös, söker inga jobb och lever på sina svinrika doktorsföräldrar – pappadoktorn sysslar med forskning inom njurar och endokrinologi, mammadoktorn är narkosläkare) till London utan att åtminstone försöka klippa sig och skaffa ett jobb.

Det var ganska roligt när killen ifråga plötsligt fick för sig att han behövde gå i terapi och ringde sina föräldrar för att be om pengar till detta – vid 28 års ålder. Nästan 29. Mammadoktorn erbjöd honom att prata med en av hennes vänner – en av de topp fem ledande terapeuterna i landet – men det kunde han absolut inte gå med på, för hon skulle ju garanterat skvallra. Hallå?!

Jag har även fått en inbjudan till ett bröllop! Som jag (eller vi) borde kunna gå på om vi kan lura oss till en ledig eftermiddag i augusti. Det kan bli svårt, men med lite tjära och fjädrar så kanske… jo, det ska nog gå. Om de ger mig en BlackBerry fungerar det definitivt.

Nu är det läggdags, bannemig. Jag är så trött att ögonen går i kors.

Afton!