Lasagnen blev utsökt, på min ära! Sedan fick vi ett kollektivt ryck och började grovstäda i köket. Det har vi tröttnat på nu, men det är ganska snyggt i alla fall.
Nu ska jag försöka lura Andy till sovdags. Klockan är halv elva, jag är ingen ungdom längre!
Vilken sjukt lång dag det har varit idag! Jag var tvungen att lämna en massa jobb när jag gick – Internet dog, inklusive mailen, och jag kunde inte göra så mycket på grund av det. Men men, nya friska tag imorgon och då är min älskade Frank tillbaka också. Tjoho!
(Lina, förresten drömde jag inatt att jag var tvungen att hjälpa MW att kamma sig efter duschen. En bit av håret hade hamnat fel i benan (?!) och jag fick borsta till det åt honom där han stod i handduk uppdragen över bröstet, och fick sedan äran att försöka förklara mig för Neil.)
Nu sitter jag och pratar med kära Maja på MSN och har en bolognese på spisen som ska bli lasagne i sinom tid. Skönt att vara hemma. I tofflor.
Nu blir jag ju nyfiken, besökare från Vessigebro idag! Där (eller ja, där och väldigt nära) har jag spenderat mycket tid i min ungdom… vem är det som läser tro? Någon jag känner eller är det bara tur?
Berätta gärna vem du är! Om du hellre vill maila än kommentera går det lika bra förstås, annzah@yahoo.co.uk.
Jag har tagit mig igenom det allra värsta av de femtiosex grejerna. Eller, det är inte riktigt sant, men det absolut tråkigaste åtminstone. Jag får se hur det går helt enkelt. Alldeles för trött för att jobba någon ansenlig övertid ikväll, jag vill bara komma hem, laga mat och slappna av ett tag.
Jag har femtiosex saker att göra. Jag skämtar inte – femtiosex. Plus säkert lite andra också som jag inte ens orkar räkna.
Lägligt nog är det nu server-reboot. I en halvtimme. Jag har inte TID!
Fast i och för sig kanske det är bra att stänga av och äta lunch ifred…
Jag glömde ju skriva om vad vi hittade på igår… blev lite carried away när jag började tänka på Sebastian Flyte.
Igår på förmiddagen var vi i kyrkan i Stockton Heath på Mothering Sunday-gudstjänst – fast det är knappt att man märker att de är gudstjänst på gång i metodistkyrkorna. Vi var där i kanske en timme, lekte ordlekar (hur många ord kan DU hitta i Mothering Sunday? Vi kom till ungefär 140) – fikade, presenterades för olika damer och herrar, sjöng lite grann, bad lite grann, läste tidningar och ombads hitta böneämnen i lördagstidningarna, ungefär så. Fullt acceptabelt med andra ord, även om jag gärna stannat i sängen lite längre. Hoho.
Sedan var det hemgång, fika och därpå anlände halva släkten på lunch. Nejdå, men nio personer runt bordet var vi, och Andys pappa hade lagat tre olika maträtter (fyra egentligen men han råkade täcka över Quorncurryn i ugnen med ett plastlock… annars var det köttgryta med dumplings, Thai chicken curry och vegetarisk pastagratäng) plus ris, bakade potatis och grönsaker, det var stort kalas! De närvarandra var, förutom jag, Andy och hans föräldrar, lillebror John (Our John, som man säger däruppe), mormor, Uncle Peter samt två kusiner, Alison och Helen. Mycket trevligt på det stora hela. Och jag åt jelly, som jag egentligen är rädd för men tänkte att nu får jag ta tjuren vid hornen och det gick ju ner, och trifle för första gången i mitt liv. Gott!
Ganska lugn eftermiddag efter det, tittade på Anchorman – riktigt rolig faktiskt – och umgicks i största allmänhet. Efter att gästerna åkt hem tittade vi på Come Dine with Me och lite Dancing on Ice och sedan var det dags att hoppa på tåget. Jag var lite besviken på Virgins förstaklass-service dock, de hade bara kaffe och lite halvgoda kakor, inga goda mackor eller vin eller något sådant intressant – inte för att jag var hungrig men ändå! Buss hem – ganska smärtfritt för att vara en söndagskväll – and so to bed, som Pepys sa.
Min Amazonleverans av tio böcker har kommit! Jag ska berätta om dem om en stund!
Hej, hej, det visade sig att WiFin pa Euston inte fungerade sa jag har inte kunna uppdatera! Hinner inte skriva mer an hej nu heller, ar hos Andys foraldrar och sitter och pratar efter lunch med halva slakten… very nice.
Tillbaks ikvall!
Jag är så stressad att jag håller på att gå sönder idag. Jag hjälper så gärna till där det behövs, absolut, men är det riktigt rättvist att personerna jag hjälper är tre stycken och jag är bara en? Personerna jag hjälper har tid att gå ut på lunch och kan gå hem klockan 17:17, är det riktigt rättvist då att jag kämpar för att ens hinna äta min macka och gå hem någorlunda i tid? Jag har svårt att förstå det – och jag har svårt att förstå hur det kan vara så otroligt krångligt och komplicerat att säga ett enkelt jävla tack för hjälpen. Inte för att jag egentligen förväntar mig något sådant av personen som leder teamet jag hjälper (min före detta chef, jag har aldrig kommit överens med henne men hon blir bara värre och värre) – hon har inte det minsta lilla hyfs eller vett i kroppen och kommer väl inte att lära sig heller.
Jaja, min chef är on the case, det ska väl lösa sig, men jag har ingen lust med det här idag, solen strålar och jag vill vara glad och på gott humör, inte så uppe i varv att jag inte kan sitta stilla.
Rant over! Nu ska jag försöka återställa lite harmoni i min dag.
Jag bestämde mig för att prata om bloggar förut – det kanske var dumt. Men jag tror inte att det var det egentligen. Jag har uppenbarligen upprört en av Sveriges största bloggare. Who cares? Jag har bättre saker för mig.
Jag började blogga, eller skriva "Dagbok på Nätet", som det hette då, 1997, inspirerad av Annica Tiger. Då var jag femton år gammal och hade inte en susning om a) hur man skriver för masspublicering, b) hur man hanterar allmänhetens reaktion på det man skriver och c) hur man tar itu med all jävla skit man får, fast man inte ens är en "stor" blogg i Sverige.
Nu har bloggandet tagit över Svedala. Varenda människa har en blogg, och det är plötsligt en ny grej, wow, titta på Blondinbella och Kissie och Kenza och gud vet vad, man kan plötsligt tjäna pengar på att blogga.
Det är helt främmande för mig, som gammal i gemet, att förstå mig på detta.
Back in the day handlade det inte om intäkter, det handlade om emottagande. 1997 önskade alla dagboksbloggare att bli antagen av en domän och få ha deras namn på sin site. Jag skojar inte, det var så. Man fick ansöka och hoppas på det bästa.. Min ligger inte längre kvar, men fanns på http://www.glitterkitty.net/anna och det var otroligt stort! Och jag tackar naturligtvis Emmeke, som inte vill att jag lägger ut hennes adress här, för det.
Vaknade av solstrålar genom glipan vid persiennen imorse klockan sex. Det är sant. Så härligt. Det tog visserligen en bra stund att faktiskt gå upp, men ändå!
Annat bra denna morgon:
– sittplats på tåget!
– jag har rosa ögonskugga och det ser inte alls lika dumt ut som jag trodde
– letade rätt på ett par någorlunda bekväma skor – har lyckats skära mig i lilltån och det gör jätteont att gå i nästan alla skor, men detta funkar okej
– hann äta frukost hemma och dricka kaffe vilket alltid är gott
Och så är det lunchtime talk klockan ett idag med gratis mackor och dricka… jag önskar att jag inte hade skrivit upp mig på just denna då jag har hört ungefär samma tjat flera gånger om – men det ser väl bra ut på mitt training record i alla fall antar jag, och jag glömde ju av det totalt så jag tog med mig lunch i alla fall.
Jaja, jag tänker inte låta det slå ner mitt goda humör!
Lycka är att efter en lång, fin dag med vackert väder, goda vänner, tågresor, utsökt mat, promenader, prat och skratt och lite fler tågresor få komma hem, krypa in i pyjamasen, ta på tofflorna och veta att det ännu är liiiite kvar på söndagen innan det är arbetsvecka igen.
Lycka är fina mail och kommentarer från fina vänner och familj.
Lycka är att veta att man kan gå och lägga sig i en mjuk skön säng när ögonlocken börjar klippa.
(Förresten tycker jag att alla ska titta på WWFs Fiskguide – viktigt!
Stories from the city, stories from the sea 