Kategori: Viva la vida

 

Mmm. Nja. Eller jo, lättläst och snabb, visst. Jag läste klart den imorse, somnade uppenbarligen ifrån den inatt. Vilket är lite konstigt, för jag blev sjukt irriterad av den. Jag ska berätta varför. 

 

Fanny är 19 år och ska snart ta studenten. Hon är tillsammans med Johan, som är hennes första riktiga pojkvän, hon bor hemma hos sin mamma men längtar efter att få en egen lägenhet tillsammans med Johan, kanske till och med skaffa barn? Johan verkar ganska dum i huvudet, men inte lika dum i huvudet som Fanny. Ja, ursäkta, men jag kan inte med sådana här mjäkiga tjejer som bara viker sig och krälar för idioter. Johan är naturligtvis ett svin som är otrogen med Fanny ”kompis” vars namn jag redan glömt för hon är så onödig. Men det är väl okej, tycker Fanny, och tar tillbaka honom ändå. Det är ju så mysigt när de äter pizza med extra allt på. 

 

En viktig bit är att Fanny tvingas inse att hennes mamma missbrukar alkohol. Vilket naturligtvis är en stor jefvligt viktig bit. Men – det är så bagatelliserat. Hon blir alkoholförgiftad och får ligga på sjukan ett par dagar, sedan får hon Antabus och Campral och Zoloft och något mer utskrivet och blir sjukskriven i två dagar och så är det väl bra med det? Nja, hon tar förstås ett litet återfall också. Men sedan är det lugnt. Chill. Ingen stor grej. Det ordnar sig. 

 

HALLÅ? 

 

Just det ja – det är ju von Bredow! Lite riktigt förbjuden kärlek måste vi ju ha också, utöver Johan och den där bruden – Fanny blir såklart kär i sin lärare och de får ihop det lite grann. Det var ju givet. 

 

Så. Sammanfattningsvis – Fanny blir förstås starkare och tuffare genom mammans kris. Det tar upp ungefär tre sidor av boken. Resten av tiden är hon ett jäkla mähä. Jag skriver ju ganska ofta om att det är meningen att man inte ska gilla alla huvudpersoner, det är ett stilistiskt berättargrepp – men här tror jag inte att det är så genomtänkt faktiskt, för hon är så urbota korkad att jag blir förbannad bara jag skriver om henne. Och det jättekonstiga är att när Johan är gullig mot henne känns det inte ens som om det är meningen att han ska uppfattas som manipulativ, vilket han väl rimligtvis är? Nä, jag förstår ingenting. 

 

Största behållningen av boken? Att läraren heter Finn och är tuff med proven, och därför har smeknamnet Finn Fem Fel. Det var roligt. Annars är detta så obetydligt. Ja, den gjorde mig vansinnig, men inte på ett bra sätt (förstår ni – det kan vara bra att bli arg på en bok, för det kan betyda engagemang) – jag kommer att glömma av den. Jo förresten, Finns moster Isabella är bra också. Och titeln är ju vacker. 

 

Suck. Sug. Hoppas inga tonårstjejer läser denna. 

Det ska naturligtvis stå österljus I rubriken och inget annat, men autocorrect har inte vaknat ännu. Och det ser rätt roligt ut. Så jag köper det 😉 

Riktigt vacker morgon – ser fram emot en bra dag trots vansinnesont (här vill telefonen skriva vansinnesomkörningar) – tack Pressbyrån för att ni säljer receptfria värktabletter säger jag bara… 

Här har vi det gôtt 🙂 

Jag pep in och eftersvettades lite i Domkyrkan efter träningen. ((Nej, jag skojar bara. Det var en så lustig tanke bara. Det var ganska svalt och skönt därinne. Jag stod mittför tornet på löpbandet och blev lite sugen på att gå in.))

 

Man turistar alldeles för lite i sin egen stad, alltså! 

 

Är det offentliga skammen det enda vapen som kommer att behövas i framtiden? Det spekulerar Per Arvidsson om, och det är onekligen en intressant frågeställning. 

 

Hugo går första året på gymnasiet, och är mobbad. När han hotas med att en film av honom i en mycket komprometterande situation kan komma att spridas vill han bara dö. Någon tror sig se honom ha kastat sig från Gotlandsfärjan, men vittnet anses inte tillräkneligt på grund av psykisk sjukdom. 

 

Samtidigt begås ett antal svåra misshandlar och mord på pensionärer på Gotland, de flesta med dödlig utgång. Det lutar åt att gärningsmännen alla är personer i Hugos närhet – kan det finnas ett samband? Offren verkar också ha ett och annat gemensamt, förutom sin högre ålder… 

 

Denna boken är bannemig spännande hela vägen igenom. Vissa bitar är väldigt osannolika – det där med sammanträffanden och samband får inte bli alldeles urflippat långsökt, heller. Men – jag välkomnar min suspension of disbelief och tycker att detta är en riktigt bra deckare, som genast gav mig sug efter lite mer Wern. Kommer snart! 

Precis nere vid färjorna på Djurgården, bakom Liljevalchs så att säga, ligger Aquaria – ”tropiska och nordiska havsmiljöer med levande regnskog, hajar, mangroveträsk och korallrev”. 

 

Det var väldigt lång kö för att komma in, men det var värt det. Tyvärr var det oerhört sårt att ta några särskilt bra foton, vilket jag bevisar här 😉 Det *finns* alltså maneter på ostkusten. Bara… inte vanliga 😉 

 

Detta är garden eels. Jag hade aldrig hört talas om sådana förut – så vaaaansinnigt söta! De kallas visst rörålar på svenska, men på den svenska skylten stod det faktiskt garden eels. Läs mer om dem här – man kan ha dem som husdjur! ❤ ❤ ❤