Kategori: Viva la vida

Jag är så förkyld att jag knappt vet vad jag heter. 38.5 i feber innan engelsk mirakelmedicin intagits så jag får väl vara så god att stanna i sängen idag och hoppas att jag är bättre till intervjun imorgon. Har haft ont i halsen i flera dagar redan men trott att det varit för att jag pratat för mycket på jobbet, men det kanske inte var så enkelt.

Det känns som om mina bihålor ska explodera vilken sekund som helst. Tack gode gud och D för Sudafed och Lemsip som levererades i en Bootskasse häromveckan. Brukar funka!

Jag är redan uttråkad. Inte bra på att vara sjuk.

Förmodligen dagens viktigaste händelse, eller så, jag vet inte. Brev från den gode överläkaren på Neurologen på Östra.

”Hej Anna!

Jag kan meddela dig att EEG-undersökningen som gjordes 19/10 var normal. Du kommer att få en återbesökstid till Neurologen.”

Ja, det var väl fint – även om jag inte riktigt förstår varför det var underskrivet med SAHLGRENSKA SJUKHUSET för det var inte där jag och Björn Runmarker sågs, men okej.

Det är väl bra antar jag att jag uppenbarligen inte har epilepsi, men man kan ju ändå inte riktigt låta bli att undra varför jag fått två anfall på ett halvår.

Jaja, whatever. Jag fortsätter att peta i mig medicinen tills det blir dags för återbesök och hoppas på det bästa.

En oproduktiv dag. Skulle åkt hem till mamma och pappa i eftermiddags men hade totalglömt att jag hade tvättid i kväll så det får bli imorgon. Mamma jobbar runt hörnet så jag kan åka hem med henne, om jag inte vaknar tidigt och ger mig av via kollektivtrafiken. We shall see.

Så tvättat har jag gjort, och pratat med D, och tittat på fredagens Doobidoo (ett mycket trevligt program) som innehöll både Ringo Starr på skidor, Michelle i textremsorna och David Bowie!

Snacka snygg.

Snart blir det nog läggdags för denna unga fröken, jag är så trött! Fråga mig inte varför men jag misstänker en mindre förkylning.

Gud så trött jag är.

Jag vill åka tillbaks till New York. Har en desperat känsla att jag vill återuppleva den underbara staden. När jag var där fick jag ju vara så god att anpassa mig lite efter vad Andy ville göra och se, men jag känner starkt att jag måste göra det jag vill också en sväng. Kanske barnsligt men sant.

Hade den stora äran att prata med Cicci förut och även om hon säkert inte är så förtjust över det så får jag alltid Cecilia av Simon and Garfunkel i huvudet när jag tänker på, eller pratar med henne.

Dock är det inte S&Gs bästa låt, för det är denna:

”Toss me a cigarette, I think there’s one in my rain coat – we smoked the last one an hour ago”

Eller, jag undrar i alla fall.

I fredagens GP – ja, jag är lite efter, jag har jobbat som en häst och läsa tidningen är väl kanske inte prio ett på dagarna – berättas det om brudpar som vill gifta sig 11/11/11. Kanon, jag fattar att det är kul! Jag skrattade gott i telefon med min dyra moder igår åt faktumet att jag jobbade 11 timmar och började klockan 11 den11/11/11.

Men om ”Anna och Marcus vill vara lite hemliga” förstår jag faktiskt inte varför man väljer att berätta om sin ”hemlighet” i GöteborgsPosten?

(Sedan kan vi ta att jag blir vansinnig av den uppenbarliga missbefintlighteten av korrekturläsning i GP en annan gång – igår är ETT ord, inte två.)

Gud, jag ÄR så trött!

Jag kommer igen. Pratade just med D vilket gör allting lättare.

Melodikrysset kommer imorgon!

Jobbade 0800-1900 idag. Tröttsamt men roligt! Jag fick både vara i kassan och packa upp grejer, vilket var en bra mix – det var väldigt skönt att vara uppe och springa och bära och lyfta och plocka emellan varven, liksom det var rätt skönt att sitta ner en timme emellanåt. Det är så roligt att sitta i kassa! 99% av alla man möter är otroligt trevliga, man får glada leenden och ofta lite snicksnack emellan varven och jag trivs oerhört bra med det.

Ska jobba 1100-2215 imorgon så det blir ännu en lång dag – men det gör ingenting. There’ll be time enough for rocking when we’re old. Men jag ska villigt erkänna att jag är trött i fötterna! NB: Ha inte vinterstövlarna på jobbet, det blir VARMT. Och man börjar blöda på lilltån.

Pappa hämtade mig efteråt och vi åkte hit och hände upp min nya vardagsrumslampa som mor och far hittade på loppisen i Väjern för ett par veckor sedan. Blev hemskt mysigt, den är jättefin och det blir så trevligt ljus av den. Ska fota imorgon om jag hinner. Jag hade gärna bjudit på fika men jag var så ofantligt trött att jag klev rätt in i duschen så fort pappa hade gått och då blev jag människa igen. Och immade igen vardagsrumsfönstren…

Orkade till och med laga tomatsoppa med morot, lök, vitlök, ajvar relish, cayennepeppar, Tabasco och en massa annat gott när jag väl var duschad och iklädd världens fulaste mjukiskläder (för stora leggings, för stor regnbågsrandig t-shirt och en gammal kamelfärgad pullover från Primark). Slantade i chorizo mot slutet och rev lite hederlig prästost över koppen till serveringen. Ja, jag gillar att äta soppa och nudlar ur min stora New York-kopp – oklart varför men det blir mycket godare då… har minst två-tre portioner kvar i grytan så det blir vettig lunch imorgon – idag blev det en fryst quiche lorraine – som var helt okej men ändå ganska… tråkig.

Är även nöjd med faktumet att vi har en underbar kaffemaskin i lunchrummet, samt fri tillgång till frukt när som  helst. Schysst av företaget tycker jag. Och 1 december ska vi tydligen ha ”kick-on”, vad det nu innebär… det kommer folk från andra butiker och jobbar för oss så alla kan vara med, det är en torsdag och börjar klockan 13. Kan nog vara roligt!

Annars är det lite jobbigt ikväll, det är mycket som pågår i huvudet på mig och andra och det är inte helt lätt att se en vettig lösning i alla lägen. Men det gäller att vara positiv och optimistisk och alltid hoppas på det bästa. Såja.

Hoppas att jag kommer att sova så gott som det känns som om jag kommer att göra! Lite sovmorgon imorgon i alla fall,  jag var mindre sugen på att gå upp imorse klockan sex när det var kolsvart och regnigt ute. Men – bisarrt nog känns det lite mysigt att gå till spårvagnen med alla andra som börjar jobba tidigt, knö på 16-bussen och… ja.

En så otroligt söt liten tjej och hennes mamma på bussen imorse… de satt och pratade om ditten och datten och tjejen som kanske var fyra-fem år fick alla trötta morgonresenärer att le. När en dam gick av vid Sahlgrenska stannade mamman henne och sa ”Du, Frida ville bara säga att hon tycker att du är så himla fint målad” – damen blev superglad och det blev nog alla andra också 🙂