Idag har jag varit väldigt produktiv (även om jag sov väldigt länge – men somnade i gengäld inte förrän långt fram på småtimmarna) – städat, dammat, plockat iordning, dammsugit grundligt (inklusive lister och uppepå alla eluttag och inne i duschen och hela baletten) och tvättat golven i köket och badrummet, skrubbat spis och ytor och ordnat med det ena och det andra. Mamma och pappa skulle ju komma, och min mor är en obotlig perfektionist och jag vill ju så gärna att hon ska tycka att det är rent och fint, även om jag inte klarar av att försörja mig själv för tillfället så vill jag ju kunna visa att jag klarar av annat.
Och det kändes jätteskönt och jag var nöjd med det hela, men så kom totalångesten. Det är en biverkning av medicinen, jag vet det, men det gör det inte enklare. Jag kan jaga upp mig för det allra minsta – idag kom paniken av ens tanken på att åka hiss. Eller, bisarrt nog, det jag var mest stressad över var att VÄNTA på hissen. Vad är det då? Det bara slog till, någon kvart innan mamma kom pirrade det till i hela kroppen som av svindel och sedan kommer hjärtklappning, kallsvett, skakig i händerna, en underlig känsla i benen som om jag ska ramla baklänges… och hur mycket jag än vet rent rationellt att det är dumheter så kan jag ju inte göra något åt det. Det är fruktansvärt. Och det hör liksom till saken att jag redan hade åkt hiss två gånger idag för att gå ut med tidningar och gå till affären, och det gick hur bra som helst. Jag är inte rädd för hissar eller små utrymmen egentligen – höjd, okej, men jag kan tänka bort hur högt upp jag är av någon anledning – men jag mådde hur dåligt som helst. Otroligt jobbigt. Till slut löste det sig ändå, mamma åkte ner och passade bilen medan pappa lastade in lådor och kassar i hissen.
Jag tror att det jag är rädd för är att få ett anfall när jag är ute någonstans.
Ska ringa neurologen imorgon och se om jag kan få någon sorts hjälp eller medicinbyte. EEG:t var ju normalt vilket torde betyda att jag inte har epilepsi utan att anfallen jag har fått har berott på extrem stress, oro och trötthet (ja, som sagt är jag betydligt mer stressad nu än när jag jobbade löjligt mycket, oron finns ju där och gnager konstant och jag har sovit väldigt dåligt i perioder i flera månader – en ond cirkel) – så kanske jag kan få sluta eller byta eller något. Vill inte ta något ångestdämpande, de flesta sådana läkemedel är beroendeframkallande om jag förstår det rätt och det har jag inget intresse av, men det hindrar ju liksom mitt normala liv. Och det hoppar bara på mig, som sagt, jag mådde hur bra som helst tills klockan blev kanske 16:15.
Jag vet inte om det kan vara ren prestationsångest i detta fallet, just att jag vill vara duktig och ha det fint och ordnat omkring mig även om livet är lite kaos för tillfället. Det kanske är så enkelt?
Det blev i alla fall en jättetrevlig kväll och jag lugnade ner mig när jag fick gå fram och tillbaks och andas djupt lite för mig själv när de var nere och fixade. Och nu har jag fått upp min fina adventsstjärna och farmors gamla adventsljusstake och det är hur mysigt som helst 🙂 Och nu, bara ett par timmar efter att jag trodde att jag skulle svimma, så är jag lugn och sansad som en filbunke. Jag fattar liksom inte.
Jag vet ju att medicinen jag tar är lite hjärn-förändrande, den används ju även mot bipolär sjukdom så det är klart att den påverkar hela alltet däruppe. Och jag vet att det finns sjutusen biverkningar också, men nu tycker jag att jag erfar för många av dem.
Okej, det blev lite rörigt, men det är alltid skönt att kunna skriva av sig lite grann. Kärlek och värme till alla fina läsare.
Stories from the city, stories from the sea 