Kategori: Viva la vida

Valrossar i badtunnor

Valrossen har intagit min comfort zone och pratar med min nye bästis Per om badtunnor. Jag blir så trött. Och jag vill inte ens tänka mig honom i badbyxor. Eller värre. Huga.
 
Fortfarande en ovanligt bra dag dock även om det känns att det har varit mycket att göra och att jag har rört på mig lite för liite. Hann inte ut vid lunch – men tydligen är det jättevarmt – och man blir såsig i huvudet. Sätter på fläkten riktad rakt på huvudet då och då. Man får göra som Eddie och hålla huvet kallt.
 
Ringde ett telefonsamtal som jag skjutit upp sedan före semestern. Hur svårt var det liksom? Eller jo, det var svårt eftersom det lät som om tjejen pratade i en nylonstrumpa, och vi hade lite svårt att förstå varandra, men det är ju lika bra att ta tjuren vid hornen och köra, eller hur?
 
Blomskorna klarade halva dagen. Jag går fortfarande in dem, och de är lite hårdare än de ser ut. Men så lätta att det går utmärkt att ha med dem som inneskor om man vill komma ur de lite rejälare doningarna. Dock kan jag ju bara ha dem till enfärgade stasser, det är lite synd.
 
Tror något har bitit mig i armen. Det kliar som sjutton. Jag skyller på Valrossen.
 
Mera kött kaffe nu.
 
Edit. Chockad. Tjej, eller kvinna, som nästan aldrig ler och alltid låter rätt gnällig kom precis och pratade superglatt med mig om sin semester och min semester och deras nya lägenhet och hur stora hennes barn är i maten. Hon måste ha fått ligga.

Wednesday on my mind

Trots superdålig sömn – igen – artar detta sig till en bra dag! Tog en kort sovmorgon, fast jag låg bara och gonade mig, vädret är vackert, bussen var acceptabel, jag känner mig fin i gul tröja och blommiga skor, chefen och Elisabeth är tillbaks, lagom mycket och lagom roliga saker att göra, pigg trots sömnbrist och hade ett bra samtal med chefen om ett och annat. Varför oroar man sig så för saker när de i de allra flesta fall löser sig rätt bra?
 
I eftermiddag ska jag och pappa åka och titta på ny dator till mig. Jag har inte råd med en just nu så det får bli på ”avbetalning” till dem, vilket är jättesnällt. Det är rätt jobbigt att inte ha en dator hemma, visst kan jag surfa gratis på mobilen men det är ingen smart phone och därmed väldigt osmidigt, och jag skulle aldrig t.ex våga göra bankärenden på den. Så jag ska se om jag kan hitta något bra på Net-on-Nets hemsida på lunchen.
 
Därefter bär det av till Backatorp, jag ska hjälpa mamma handla på eBay och så grillar vi. Jag sover över för pappa ska skjutsa mig till Sahlgrenska imorgon så att jag kan lämna nya blodprover – vilket var bestämt sedan innan men nu blir det ju ännu smidigare när han slipper köra in och hämta mig och vi kan åka raka spåret, vara där när labbet öppnar 07, sedan åka och lämna in min jobbdator på reparation och sedan till kontoret. Det blir mycket innan klockan ens är åtta 😉
 
Sedan hem förstås, fixa lite, packa lite och sedan vaknar jag som trettioåring på fredag. Tjena. Vi åker till Hunnebo efter jobbet. Jag vill inte göra något stort, jag orkar inte med det just nu, jag träffar hellre mina vänner i efterhand och tar ett glas vin och umgås. På fredag blir det troligen räkor och kanske någon kräfta eller två och lite gott. Kanske en tur ner på samhället och ta en drink på någon uteservering. Det får vara bra med det helt enkelt. Hoppas på en bra dag helt enkelt, det räcker alldeles utmärkt. Kanske gå ut och äta lunch för en gångs skull också.
 
Igår åt jag super-LCHF-middag. Jag har slarvat sjukt mycket med maten sedan jag kom hem från Hunnebo – för två veckor sedan… – inte så att jag inte har ätit LCHF, jag har bara struntat i att äta, typ. Inte så bra. Men igår åt jag tre ”hamburgare” (de är som pannbiffar, typ), röda i mitten med vitlökssmör och tomatklyftor. Tomaten är inte idealisk men resten var rätt perfekt 🙂
 
Igår orkade jag inte äta lunch (se, jäkla slarv!) förutom lite turkisk yoghurt, så jag har lådan kvar. Tonfisk, rädisor, tomat i massor, mammas och pappas hemkörda lök och så en klick creme fraiche och lite goda kryddor. Salt med ramslök och citronpeppar, till exempel. Jag längtar rätt hårt. När jag väl kommer in i ätandet igen så stannar jag där, det räcker med en ordentlig måltid så blir jag hungrig som ”man ska” sedan, men tills jag får i mig den måltiden är det slarv. Vilket inte är bra någonstans.
 
Nej, nu fikar vi lite tycker jag. Marsch pannkaka!
 

Trött i mössan

Gud, jag är verkligen trött.

Jag fick ju byta skrivbord igår då eftersom denna datorn är stationär och vi inte får flytta sådant själva. Detta är tio meter från mitt andra, eller gamla, eller vad jag ska säga för jag kommer att flytta tillbaka – men jag har gått fel säkert femton gånger idag.

Sedan hade någon kallblodigt snott min lunch! Låda och allt! Tills jag kom på att jag ställde påsen i kylen i det andra fikarummet.

Har dessutom lyckats få handsprit över halva mig – det luktade bryggeri när jag kom ut från toaletten men som tur är går ju handspritsdoften bort väldigt snabbt. Jag blir nämligen fumlig när jag är sömnig.

Sedan var jag just och hämtade bubbelvatten. Efter fikarummet kommer dörren till ena skrivarrummet, och därefter dörren till labbet. Jag kan gå genom labbet till min plats vilket var tanken. Gissa vem som stod i skrivarrummet och såg dum ut i flera sekunder?

När jag väl kom genom labbet gick jag naturligtvis till fel skrivbord. Nygamla killen P tycker att jag är jätterolig.

Hej hej hallå dagboken!

Men GODDAGENS!
 
Tillbaks på jobbet – eller ja, jag var tillbaks i slutet på förra veckan men mer om det sedan (började lite senare idag) vilket betyder att jag kan blogga under pauserna. Så roligt för jag har saknat det och er!
 
Tack Anniz för att du la in inlägget. Ibland blir folk lite oroliga när man skriver värsta angstinlägget och sedan bara försvinner… und so tänkte jag att jag helgarderar mig. Och ja, milde himmel vad dålig jag var då.
 
Och i fredags och lördags. Fy farao alltså. Blev hemskickad från jobbet efter att ha spytt fyra gånger på en och en halv timme och inte blev det bättre på eftermiddagen. Herregud. Fem till blev tydligen jättesjuka under dagen… vi hade varit på samma möte dagen innan allihop, men vi åt ingenting förutom fika och jag åt ju inget kaffebröd. Men man vet aldrig, det var många vars barn var tillbaks på förskolan och fritids i förra veckan och det BLIR ju smitthärder. Man vet väl att alla inte tvättar händerna ordentligt (man HÖR det när man sitter där jag gör) efter toalettbesök och liknande och kontor är ju riktiga smittohärdar. Man tar i så himla mycket grejer under en dag och allting är inte så rent som man skulle kunna önska.
 
Tjolahopp. Men det var faktiskt snabbt övergående, redan i lördags eftermiddag var jag på stan en sväng.
 
Jag har för övrigt sådan sjuk tur just nu. Min dator gick sönder. Jobbdatorn har klappat ihop så jag sitter vid världens långsammaste stationära. BÅDA mina telefoner slutade fungera vad gällde samtal i förra veckan (IT-killen tror att det kan vara något med Bluetoothen men jag vet inte jag) och så magsjuka på det. Eller vad det nu var för något. Hade inte alla andra blivit dåliga hade jag ju trott att det var medicinen förstås, eller möjligtvis stafylokockerna (man kan väldigt lätt ”smitta sig själv” med sådana), men det var riktigt skönt att det inte var så för det är ju lite mer… pågående.
 
Ett litet gnäll till – det är så varmt vid detta skrivbordet att jag går under! Och det finns uppenbarligen inga uttag för min fläkt. Jo, vänta, nu kan jag ha hittat något här! Man blir så SLÖ när luften inte går runt, alla sitter och viftar med tidningar för att svala av sig. De måste göra något åt det här, mätningarna var ju helt sjuka. Allting stannar verkligen i Sverige under semestertider!
 
Annars är det väl… bra. Typ. Jag borde få telefonerna ordnade idag så det är en bonus. Datorkillen har inte dykt upp idag så jag vet inte vad jag ska göra med jobbdatorn. Den blev plötsligt jättehet på vägen hit (det var alltså som att lägga handen på en platta, jag kunde inte ta i den) och så bara startar den inte. Jag har bett lite andra tekniska gubbar att titta och de säger att det måste vara hårddisken. Åh så roligt. Men förhoppningsvis kan den bli reparerad, jag kan leva med att låna denna sålänge. Fast jag stör mig på att det inte finns någon minneskortsslot så att jag kan överföra bilder – men jag får ta med mig en USB-sladd. Ingen panik, alla på en gång.
 
Oj! Detta inlägget har jag visst skrivit på i flera timmar för jag glömde publicera förut och öppnade precis Firefox. Oops 😀
 

Kollapsad dator och gästinlägg

Hej! Det kommer bli en inaktivitet på den här bloggen p.g.a kollapsad dator. Men Anna ska försöka lösa det på bästa sätt :).
 
Bara för att jag är inne på Annas blogg (ja, godkännande) så passar jag även på att skriva ett inlägg om vår älskade Anna. 
 
Jag har aldrig träffat Anna även om vi var nära på att träffas 2007 när min syster och jag befann oss i London. Dessvärre fick Anna maginfluensa så det ställdes ju självklart in (och det tackar jag nog för, att ha maginfluensa på ett flyg hem verkar inte det roligaste när man inte klarar av flygtoaletter alls). 
 
Vi tappade kontakten däremellan men återfick den nu i år och snart befinner jag mig allt i Göteborg för att kunna träffas :). Ska faktiskt bli superkul då Anna verkar vara en person som både är rolig, har humor och verkar aningens vettig ;).
 
 
 
Innan jag nu avrundar så måste ni kolla på det här klippet. Jag skrattar så jag gråter åt den busiga lilla rackaren.
 
 
/anniz
 

Ångesttjat – hoppa över om du vill slippa depptjat

Eeuuugghhh, jag började storgråta mitt ute i trädgården förut när pappa frågade om det kändes bra att åka hem idag. Gud vad jag är tramsig. Men jag tror att det var allting som bara fick för sig att flöda ut sådär. Det kändes inte särskilt bra att åka hem. Det känns som om alla har någon och har fullt upp med sitt och jag har liksom ingenting när jag bara är ensam hemma. Visst, jag har saker att göra, jag ska sortera bokhyllan och tvätta och gå på magnetröntgen men… det låter dumt men det känns så tomt ibland. Och nu har jag ju haft sällskap i tio dagar – visserligen på gott och ont för ibland blir jag galen också – men… ja. Fast nu känns det okej, nu har jag varit hemma i ett par timmar snart och det är väl inte så farligt. Men när jag väl börjar gråta är det väldigt svårt att sluta. Det händer inte så ofta men när det väl gör det så kollapsar alltihop.
 
Fick naturligtvis erbjudande om att åka en annan dag istället, men när jag väl hade packat ihop allting så kändes det lika bra att åka. Jag hade på något vis förlikat mig med det, även om det var jobbigt.
 
Det är så MYCKET jobbigt just nu bara.
 
Jag har höjt medicinen vilket alltid är lika roligt. Denna gången har jag inte mått illa och kräkts, tack och lov för det, men jag har haft hemsk ångest av och till, sådan där som sätter sig fysiskt och gör att jag tror att jag ska ramla ner och dö precis när som helst. Jag får för mig att jag inte kan få ur mig rätt ord när jag ska prata. Då och då händer det att jag nästan inte förstår vad folk säger fast det är klar och tydlig svenska och inga konstigheter. Igår var TV:n på i ett rum och radion i ett annat när jag satt och läste och jag höll på att få psykbryt för att det blev för många intryck på en gång. Jag kan sitta i vardagsrummet i Hunnebo och tänka att jag ska gå och lägga mig och nästan bli förvirrad över vilket rum det är jag ska lägga mig i, är det sovrummet i Backatorp? Eller min egen lägenhet? Eller lägenheten i Muswell Hill? (!!) Eller… nej, just det, samla tankarna, jag är i Hunnebo, det är där jag ska gå och lägga mig, det är så rummet ser ut.
 
När jag promenerar går jag fort, fort, fort, måste jag stanna bakom några som går långsamt när det kommer en bil får jag hjärtklappning och allting börjar svaja. Mamma blir galen för att jag travar på så in i bänken men jag måste, jag måste framåt, jag vill gå så långa omvägar som möjligt för att fortsätta röra kroppen, stannar jag så ramlar jag / svimmar / får ett anfall. Det är jag helt övertygad om.
 
Visst låter det knäppt? Jag hatar den här medicinen men jag vill egentligen inte byta heller för jag vill inte gå igenom insättning av antiepileptika igen.
 
Men jag ska säga att jag har sovit väldigt bra de senaste nätterna i alla fall, så det är ju en bonus. Vaknat tidigt men det har bara varit en bonus för då har jag kunnat peta i mig penicillinet så att jag kan äta frukost, men oftast lyckats somna om. Unheard of.
 
Sedan verkar ju inte antibiotikan göra ett jävla smack. Om något har det blivit värre sedan jag började. Och det gör ONT! Att inte kunna föra armen framåt eller fälla ”ner” den mot kroppen utan att pipa lite av smärta är jättejobbigt. Jag har dessutom en återkommande böld – visserligen liten – som dyker upp på baksidan av ena benet då och då, så jag är hela tiden orolig över att den ska gå sönder och jag ska förstöra möbler och annat.
 
Det är inte alls jätteroligt. Om man säger så.
 
Men men. Jag och mamma var i Göksäter på väg hem som sagt och jag spenderade för mycket pengar för denna knapra månad, men det var vettiga saker i alla fall. Mestadels. Strumpbyxor, fläckborttagningsmedel (behövs när man har exploderande bölder, ho hum), såpa, kökshanddukar, två tygorkidéer (alla blommor dör här för det är för varmt / för mycket direkt solljus), ett underbart rött stickgarn med glitter som jag suktat efter på nätet länge men som inte funnits på Göken tidigare, samt två nystan virkgarn. Det är bra att ha något att plocka med när ångesten bara attackerar.
 
Det sitter inte så mycket i huvudet. Faktiskt. Det yttrar sig mest fysiskt, även om det såklrt är psykiskt till att börja med men det har jag väl lärt mig att skjuta bort. När jag har att göra är det inte så farligt. Eller, det är inte farligt alls. Det är mest när jag står stilla t.ex i en butikskö eller bakom kärringar som inte kan röra på sig i en affär, eller i hissen. Men det hänger i. Jag sitter alltså inte och tänker på saker som GER mig ångest, jag bara FÅR ångest.
 
Jag vet ju att jag ska tänka positivt, andas i kvadrat och jag vet att jag är lyckligt lottad som har ett underbart jobb, härlig lägenhet, världens bästa familj och släkt, jordens bästa vänner – även om en stor del av dem är lite för långt bort. Men jag kan inte stoppa det. Jag vet att det är medicinen, det är klart att jag vet det, men jag kan ju inte sluta ta den för är det något jag vill slippa är det att hamna på sjukhuset för femtioelfte gången.
 
Friskismedlemsskapet är slut för den här gången. Det har annars varit ett väldigt bra andningshål, eller vad man ska säga, men i och med att jag bara hann dit på helgerna (det finns inget ställe som är supersmidigt att åka till direkt efter jobbet – möjligen Majorna men det är ingen höjdare) så var det inte värt det. Ska fixa kort på Sportlife på Axel D tänkte jag, men jag måste kolla att jag är berättigad till friskvårdsbidrag där genom jobbet och Linus är inte tillbaks förrän vecka 33. Men det hjälper alltid. Det hjälper att promenera också, men då får jag panik för att jag är ensam och oftast är utan leg och telefon (har bara pass som leg och det vill jag inte släpa ut på powerwalks) och vad ska hända då? Allvarligt, hur rubbad får man bli?!
 
Men jag ska försöka skriva ett någorlunda ordentligt mail till min neurolog imorgon och se om jag kanske kan få prata med kuratorn på neuromottagningen, eller om han kan remittera mig till någon psykolog, eller vad som helst. Helst vill jag inte ta någon medicin eller bli sjukskriven, jag vill ju fungera som vanligt men just nu gör jag bara inte det.
 
Och nu tänker jag busa till det och ta en cigarett. Ibland verkar det som om det dämpar det hela. Och åskan går så det står härliga till och det blixtrar så hela himlen lyser upp. Och regnar. Jag hoppas att det kanske hjälper lite i reningsprocessen.
 
Och ja, jag vet att det finns väldigt, väldigt många som har det värre än jag. Tro inget annat. Men jag var tvungen att skriva av mig lite, för det finns väldigt få som jag kan berätta allt detta för utan att antingen skämmas för att det känns så dumt, eller börja storgråta. Eller både och, för den delen.
 
Tack till dig som läst ända hit 🙂

Torsdag med vemod

Så bär det av till Göteborg igen idag då. Om en vecka sitter jag på jobbet igen.
 
Hur det känns att åka hem? Sådär. Jag har vant mig vid sällskap nu, så det kommer att bli rätt konstigt att vara ensam hela tiden, eller största delen av tiden i alla fall. Men annars så. Jag har massor jag vill göra hemma, bl.a röja ur mina bokhyllor och samla ihop en massa som ska skänkas bort eller hamna i diverse arbetsplatsbibliotek hos mig och hos mamma. Flytta om bland ”prydnadssaker” – ljuslyktor och sådant behöver ett lyft. Tvätta typ allt jag äger. Jag kommer inte direkt att ha problem med att sysselsätta mig, skulle jag tro.
 
Det blir även skönt att slippa bli väckt mitt i drömmar, slippa gapande måsar mitt i natten (nja, de finns hos mig också men då har de förirrat sig lite från Fiskebäck eller så), slippa vissa oskrivna scheman, slippa förklara LCHF fem gånger om dagen, slippa titta på kass TV. Det är ju rätt skönt att rå sig själv också, men det känns lite konstigt.
 
Anyway. Vi tar Göksäter på väg hem, då blir allting lite roligare. Har inte varit där sedan ödesdigra 22 juli förra året. VIll ju gärna förändra och förbättra lite hemma, och i brist på Ullared är ju Göksäter definitivt det näst bästa alternativet. Väl hemma får vi se hur mycket som blir gjort just idag – det blir eventuellt snarare så att jag sätter fart imorgon för annars kommer jag väl att sitta med bokhögar i knät till fem imorgon bitti och ändå inte fått något gjort… handla måste jag göra ikväll, annars kan jag nog acklimatisera mig lite grann tills imorgon efter biblioteket.
 
Om penicillinet gjort någon nytta, såhär på åttonde dagen? Det verkar inte så. Väldigt roligt känns det… 😉
 
Jaja. Det ska väl gå bra det här också.