Kategori: Klassiker

Smakebit på söndag, 11 februari 2018 – Jerusalem av Selma Lagerlöf

 

Förkyld och hostig idag – men en liten Smakebit ska vi väl orka med, i alla fall! Stadsbibilioteket kör cirklar om Selma i vår och på tisdag är det dags för Jerusalem. Jag kan inte svara på att jag hinner med alla åttahundra sidor, men friskt vågat! 

 
 
 
”Det var en gammal kvinna, som kom ut ur en stuga i skogen. Fastän det endast var vardags, var hon högtidsklädd som för att gå i kyrkan. Hon tog nyckeln ur låset och stoppade in den på den vanliga platsen under förstubron. 
 
När gumman hade gått ett par steg, vände hon sig om för att betrakta sin stuga, som stod liten och grå under väldigt, snötyngda granar. 
 
Hon såg tillbaka på den lilla kojan med stor kärlek i blickan. 
 
– Många lyckliga dagar har jag levat här, sade hon högtidlig för sig själv. Ja, ja, Herren ger, och Herren tar. 
 
Sedan vandrade hon bort på skogsvägen. Hon var mycket gammal och bräcklig, men hon var en av dem, som hålla sig raka och styva, hur än åldern försöker att böja dem.” 
 
Ur Jerusalem av Selma Lagerlöf, Albert Bonniers förlag, 2013 
 

Smakebit på söndag, 15 januari 2017 – Den skrattande polisen av Maj Sjöwall och Per Wahlöö

 
 

Veckans Smakebit kommer ur en riktig klassiker – Den skrattande polisen av Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Åh, de är så mästerliga! Detta är nummer fyra i serien – nummer fem har jag redan läst men jag lär väl skumma igenom den ändå – och jag planerar att läsa allihop under våren. Sedan vore det kul att se de gamla filmerna också! 

 
 
”En iskall vindstöt piskade en skur av nålvassa snökorn mot Martin Beck när han öppnade polishusets port och fick honom att kippa efter andan. Han böjde ner huvudet mot vinden och skyndade sig att knäppa överrocken. Samma morgon hade han äntligen kapitulerat för Ingas tjat, minusgraderna och tagit på sig vinteröverrocken. Han drog upp yllescarfen i nacken och började gå in mot centrum. 
 
När han hade korsat Agnegatan stannade han villrådigt och försökte fundera ut hur han skulle färdas. Han hade ännu inte hunnit lära sig alla de nya busslinjerna, som tillkommit samtidigt med att spårvagnarna försvann i samband med högertrafikomläggningen i september. 
 
En bil bromsade in bredvid honom. Gunvald Larsson vevade ner sidorutan och ropade: 
 
– Hoppa in. 
 
Martin Beck tog tacksamt plats i framsätet. 
 
– Usch, sa han. Nu börjar eländet igen. Man hinner knappt märka att det har varit sommar förrän det är färdigt igen. Vart är du på väg?” 
 
Ur Den skrattande polisen av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, Piratförlaget: 2012 (originalutgåva 1968) 
 
 
Ögonblicksbild från när jag började läsa igår kväll… 😉 
 
 

Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för flera Smakebitar! 

 
Det slutade med att jag läste ut hela boken i mer eller mindre en sittning efter att jag tagit denna bilden – mycket härligt! 
 
Om en timme ska jag åka och träffa mina bokcirkelkompisar och prata om 1947 – har verkligen sett fram emot detta! Men först – en kopp kaffe 🙂 

Smakebit på söndag, 28 augusti 2016 – Maken av Gun-Britt Sundström

 
Söndag kväll! Middagen är avklarad, allt är klart inför en ny vecka och det är dags att presentera veckans Smakebit. 
 
Maken: en förhållanderoman av Gun-Britt Sundström är en riktig klassiker, som jag aldrig hade hört talas om förrän för något år sedan. Efter det tycker jag att den dyker upp överallt – och i veckan som gick lyssnade jag på ett mycket intressant program i P1 Kultur om just Maken. Nu är det äntligen dags att läsa den och få reda på vad det är som gör den så oerhört bra! Den har 4.22 i genomsnittsbetyg på Goodreads – det är högt! 
 
Jag har inte kommit så långt ännu, så smakebiten kommer ifrån början av kapitel 2. 
 
   

 
 
”Flyttningsbestyr”, det låter ju rart. Som ”julstök” ungefär. Helvetet på jorden är vad det är. När Harriet erbjöd mig att dela rivningslägenheten på Frejgatan som hon har fått genom studentförmedlingen sa jag ja utan ett ögonblicks tvekan; först vid flyttningen inser jag hur bra jag har haft det i mitt inackorderingsrum. 
 
Egendomslöshet: frihet från egendom! Andras möbler, andras tavlor och mattor, ingenting man behövde bry sig om.” 
 
Ur Maken: en förhållanderoman av Gun-Britt Sundström, Libris: 1976
 
 
Titta in hos Mari på Flukten fra virkeligheten för fler Smakebitar! 
 

Tematrio: Böcker jag inte läst ut

 
Veckans fråga hos Lyrans Noblesser lyder: Berätta om tre böcker som ni inte läste klart, vad fick er att besluta att avsluta?
   

   

 
Tre klassiker från mig denna veckan – och tre stycken som jag vet att jag har pratat om här tidigare, som stört omöjliga för mig att läsa. 
 
Middlemarch av George Eliot berättade jag om i Kulturkollos Tisdagsutmaning om dammiga böcker för några veckor sedan. Åh, så dödligt tråkig den är! Jag skulle ha läst den i en kurs som hette 20th Century European Fiction, där de andra böckerna var riktigt bra, Nana av Zola som jag pratar om med jämna mellanrum, och Effi Briest av Theodor Fontane, och Fortunata y Jacinta av Galdós – som vi i och för sig inte kunde läsa eftersom den inte fanns utgiven i England just då, men då fick fakultetssekreteraren, spanjor och skitsnygg, berätta om den istället. Och det gick också bra. Vi fick några bevingade citat av honom, såsom ”In these days, in the Spain, to get pregnant, you had to be in a certain position” och ”If you had the choice between being fucked and being extra fucked, I mean, I would choose to be fucked” – när han pratade om spanska inbördeskriget. Mmm. Men nu var det Middlemarch det handlade om, och den kunde jag inte läsa ut för jag höll på att dö av tristess. 
 
Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf har jag hållit på med i två år ungefär. Och det är inte det att jag inte tycker om den, för det gör jag nog, men jag kommer liksom ingenvart med den. Så fort jag sätter mig med den och tänker att nu, så! – så får jag plötsligt något annat oerhört viktigt att göra, som att måla naglarna eller plocka ögonbrynen… men jag ska. Såklart. 
 
Och Stolthet och fördom av Jane Austen, då. Det går inte. Vi pratade faktiskt om den på jobbet igår, jag har liksom inte ens sett TV-serien eller filmen, helt hopplös. Men det lutar nu åt att jag kommer att göra som jag gjorde med Dickens Lysande utsikter och läsa en lättläst version istället. För jag får ett sammanbrott på alla långrandiga beskrivningar – och att alla heter Elizabeth. (Det gör de naturligtvis inte… eller?)