Kategori: Hört och sett

2015: 98 – Knutbypastorns fall av Thomas Sjöberg

Telegram Journalistik ger ut längre journalistiska texter och samlingar i bokform – detta är en av dem. Detta är alltså vad man skulle kalla en väldigt liten bok – motsvarande 87 sidor – men med väldigt mycket innehåll. Men det spelar ju ingen roll hur många sidor en bok ska ha för att vara en bok, eller hur? Jag sträckläste den  i alla fall på någon halvtimme på tåget från Stockholm häromveckan. Oerhört fascinerande. 
 
Jag har ju läst Terese Cristianssons Himmel och helvete – Mord i Knutby flera gånger om, och ja – det framkommer ju inte så mycket mer fakta här. 
 
Vad som däremot framkommer är Fossmos egna ord, på ett annat sätt än det man kan läsa noterat och transkriberat ur rättegångsprotokoll. Man får dessutom ta del av brev och annat som inte synts i annan media. 
 
Kan man skriva någon recension på detta egentligen – nej, jag vet inte. Men jag kan rekommendera artikeln / boken om man är intresserad av nutidshistoria, sektmentalitet och liknande, vilket jag är – och jag gillar det här initiativet att utge artiklar, intervjuer, essäer, reportage osv. i bokform. Har några till i hyllan som ska kommas igenom vid tillfälle. 

När det ena leder till det andra som leder till det tredje…

Alltså. Knäppa sammanträffanden. 
 
Anna och jag satt och pratade lite häromdagen om en fransk sångerska som vi hade lyssnat på tillsammans för ett tag sedan, men kunde inte komma på vad hon heter. Nu slog det mig häromdagen att det nog handlade om Melody Gardot. 
 
Bra så. 
 
Så, i eftermiddag i bilen från Grebbestad hörde jag en låt som jag fastnade väldigt för – googlade snabbt och såg att det var Kacey Musgraves. Vilket lät bekant, men jag kunde inte riktigt få ihop det. Sökte på bloggen när jag kom hem och vips falleralla, för ett och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg om Melody Gardot OCH Kacey Musgraves. 
 
Dagens låt heter Biscuits och behandlar ämnet ”lev och låt leva” ganska effektivt. 
 
 
Lustigt sammanträffanden! Jag borde uppenbarligen lyssna mer på både Melody Gardot och Kacey Musgraves. 

2015: 92 – Välkommen hem av Johanna Lindbäck

Sara har precis kommit hem till Luleå igen efter att ha gjort ett utbytesår på Svenska skolan i London, där hon läste sitt första gymnasieår. Innan hon åkte till England gjorde hon slut med pojkvännen Mattias – tillika bästa väninnans bror – och nu är relationen minst sagt frostig. Överhuvudtaget är det ganska svårt att komma tillbaks in i småstadslivet – vilket gör att Sara bestämmer sig för at börja med något nytt. 
 
Nämligen jujutsu. 
 
Och där träffas hon nya kompisar, bland annat grannen Adrian som blir en god tränings- och fikakompis. 
 
Alltså, jag har sagt det flera gånger innan – varför fanns inte sådana här ungdomsböcker när jag var i ”rätt” ålder? Nu, femton år senare, läser jag förstås med stort nöje – och så fort jag kommer på mig själv med att tänka som en kärring (typ att de använder för mycket engelska uttryck och sånt) inser jag att det är just det jag gör – för detta är förmodligen hur realistiskt som helst. 
 
Jag gillar Sara men jag kan bli lite irriterad på henne också – vilket säkert är meningen. Tonåringar är väl lite jobbiga? 😉 Jag tror att Lindbäck har väldigt stor nytta av sitt ”andra”  yrke när hon skriver ungdomsböcker – att vara gymnasielärare kan väl inte vara annat än en merit. De andra karaktärerna är också bra, jag önskar att My Person, kompisen från England, hade varit med mer för henne gillar jag skarpt. 
 
Så ja, Lindbäck är toppen som vanligt – inga överraskningar där – heja! 
 
((Bonus – Lindbäck har mer eller mindre deklarerat Call your girlfriend av Robyn som soundtrack till denna så här kommer den med!)) 
 

Historiska Muséet

 
Jag älskade Historiska Muséet – men var lite förvånad över att det inte var ”mer”, så att säga, i den gigantiska byggnaden. Men det var riktigt bra. 
 
På entréplan fanns en utställning som heter Hembygd och som bygger på intervjuer med unga människor från hela Sverige, om vad de tänker om sin hembygd. Det allra bästa var filmerna, som jag ju inte kan visa här, men titta lite på hemsidan om utställningen vetja. 
 
Bilden ovan symboliserar – förstås – hur vi fungerar i stora lägenhetshus. Jag har ju inte så många smeknamn i mitt hus, det är mest Tvättstugechefen och ”hon med luggen” och ”hon som skrev en lapp till sitt ex och satte i porten när han hade sparkat ut henne” – men visst känner man igen den där känslan av anonymitet – och fördomar? 
 
 
Denna gubben är från 1100-talet. Mäktigt. 
 
 
Sedär, så insiktsfullt och väl uttänkt redan på 1100-talet, va? Vad sägs om att vi anammar det lite grann? 
 
 
Ett oerhört vackert schackbräde. Det är förvisso inte historiskt, men museet gjorde sak i att jämföra schack med ståndssamhället från förr – hovet, kyrkan, adel, borgare och bönder finns ju representerade, och har helt olika rättigheter på brädet. Precis som det var på riktigt. 
 
 
En gammal reliklåda – som visade sig innehålla en bit av Heliga Birgittas lårben, här längst fram i bild. 
 
 
En replika av en av Drottning Margaretas finklänningar. Herregud alltså. Så styv och tung den måste ha varit. 
 
 
Jag gick i närheten av ett par unga engelsmän och en äldre herre från samma land och de höll på att skratta ihjäl sig åt Johan III:s vegetariska taffel (ja, det fanns en översättning). Och ja, jag kan förstå det. Hackade Gädder gjorde som Päron och Lumer med brunt Sohd låtar ju väldigt lockande. ((Men – ska sägas – Flundror med gröna krydder och Färsk Ijd med Pepparrot låter ju jättegott och fräscht.)) 
 
 
Denna har vi ju redan tittat på men den får vara med igen för den är så rolig. Jag måste väl lära mig äta ärtsoppa igen. 
 
 
Jag har problem med att komma ihåg Karl XII:s födelseår och när han startade regera – därför tog jag kort på detta i golvet. ((Det löper en tidsaxel hela vägen runt utställningen.)) Tänkte att det skulle fastna då, men nä. 1718 kommer jag ihåg – inte minst för att jag tittar på klockan 17:18 varenda dag – men att jag inte kan lära mig att han föddes på pappas födelsedag 300 år före mig är ett mysterium. Och om jag därmed kunde minnas att han regerade i 21 år så vore ju saken biff. Men nähä. 
 
 
Fredrika Bremer fick vara med på ett hörn. Jag har inte läst Hertha ännu, men det borde jag göra. Kanske nu när jag ändå är igång med romaner om kvinnor på 1800-talet? 
 
 
Detta är en stol. Från 1200-talet. Alltså jag blir alldeles snurrig när jag tänker på det. Så vackert snidad och så välbehållen. Helt otroligt! 
 
 
Heliga Birgitta igen, skulptur från en kyrka – jag tror på Gotland – från sent 1400-tal, tror jag. Den är väldigt lik den äldsta bevarade avbildningen som finns i Vadstena och är från 1425, så det kan nog stämma. 
 
 
Karl XII:s stass. Nog en nyproduktion 😉 
 
 

Det finns väldigt många versioner av Karl XII:s dödsmask. Här är en avgjutning i brons, till exempel. Den ”äkta” finns på Göteborgs Stadsmuseum, men har i perioder varit utlånad till Bohusläns Museum och kanske finns där ännu, jag har inte varit där i år. Det var nämligen till Uddevalla som likfärden gick och dit konungen anlände på Luciadagen 1718 – och där han sveptes och balsamerades av nio kvinnor ur hovstaten. Det ni! 

 
 
Bonus: På väg ”hem” åkte vi förbi Dramaten. Som väl är lite av ett historisk museum i sig. Herregud, vilken överdådig byggnad! Jag drabbades av svår prålsjika när jag såg entrén alltså. Men det skulle vara häftigt att gå dit någon gång. Nästa gång! Nu var det någon sorts sommaruppehåll på nästan alla teatrar, så jag gick på bio istället. Mer om det senare! 

Björn Ranelid: Svenskans vackraste ord

Jag har lite dålig koll på Björn Ranelid egentligen – i och med att jag mest känner till honom som något av ett skämt efter melodifestivalen och allt vad det är. Har dock hört att hans böcker är läsvärda. Jag har bara inte tagit mig dit. 
 
Men jag gillar verkligen hans artikel i Svenskan igår om svenskans ((språket, då ra)) vackraste ord. En urflippat högtravande text, men jag är nog villig att hålla med om slutsatsen. 
 
Uuh, jag har mellan 15 och 20 böcker att recensera och ett par filmer att skriva om och ett gäng foton från Stockholm som inte vill överföra sig men som jag vill visa er och tips på oerhört god mat och apsnyggt nagellack och… lite annat krafs. Låt oss hoppas att jag får lite av det där gjort i eftermiddag. 

Oh. My. God.

 
Farao, vad häftigt! Fatta att släppa biljetterna 11 månader i förväg också – de kommer att sälja slut på nolltid. Men fy vad roligt det hade varit. Har bara varit i Royal Albert Hall en gång – Morrissey 2002 – och det var otroligt mäktigt. 
 
Gå, om du kan! Jag vet att vi har ganska många Londonläsare här 🙂