Kategori: Hört och sett

Precis efter att jag hade publicerat mitt alfabetsinlägg igår bestämde jag mig för att göra om mina naglar – vilket jag gärna gör framför TV:n, för jag blir rastlös och kladdar med det annars. Sagt och gjort, slog på TV:n utan större hopp men landar mitt i ett fantastiskt program på SVT2 – nämligen Amy Winehouse – Konserten i Dingle. Tyvärr är detta inte Dingle i Bohuslän – det hade varit något! – utan en liten ort i Co. Kerry på Irland med bara ett par tusen invånare – lustigt nog har jag jobbat ihop med ett par därifrån i många år, tjejen har numera flyttat tillbaks dit. 

 

I alla fall – Amy W gjorde en konsert i deras kyrka 2006, avskalat och rent, med enbart komp av gitarr och bas. I detta programmet är giget kombinerat med en helt fantastisk intervju samt intervjuer med bl.a prästen i församlingen vid tillfället och basisten. Jag satt som klistrad hela timmen – det var oerhört bra. Ett par klipp var med i filmen, men att de det i sin helhet var riktigt fint. 

 

Titta gärna på programmet här! 

 

Jag är som bekant för vissa av er som varit med ett tag, inget fan av Özz Nûjen. Jag tycker att han spelar alldeles för mycket på ”det är bara för att jag är invandrare”-kortet, jag tycker att han har uppvisat dåligt omdöme i många lägen, jag avskyr när folk lägger sig till med en brytning för att återkomma till punkt ett och jag tyckte att han var helt förskräcklig nu senast i Ring så spelar vi. 

Dels för att han inte kändes förberedd alls, men dels för att han gjorde en så dum grej – han talade med en kvinna som arbetade inom äldrevården, och just skulle börja jobba igen efter sjukskrivning och semester. Jaha, säger Özz, du har varit sjukskriven för att du har slitit ut dig då, helt och hållet (jag återger ur minnet, det var ungefär så). Neej då, sa den stackars kvinnan, jag har opererat handen…” – han började prata om sin mamma, som slitit ut sig i äldrevården. Och visst, det är klart att det förekommer, men man kan väl för höge farao inte göra sådana generaliseringar. Det är som om man skulle säga ”Jaha, du har varit sjukskriven för alkohol- och drogmissbruk då” till någon som jobbar inom restaurang (jo, det är väldigt vanligt där) eller ”Jaha, du har varit sjukskriven för du håller på att bli utbränd då” till en lärare. 

 

Skäms, säger jag. 

 

Men nu var det faktiskt inte det jag skulle fastna i, utan de där gångerna när Özz blänker till. Till exempel såg jag hans avsnitt av Stjärnorna på slottet i vintras – det var riktigt bra. Han blev plötsligt som en vanlig människa. 

 

Och nu såg jag här på morgonen att han gjort ett väldigt bra Facebook-inlägg, baserat på denna bild: 

 

Jag känner själv att jag är den sista personen som förväntas skriva ett sådant här inlägg, eftersom jag a) inte är så förtjust i att titta på film och b) blir skräckslagen av biografer. Men nä – inte längre! Jag har uppenbarligen blivit hjärntvättad eller liknande, för i Stockholm var jag ju på bio inte mindre än två gånger, och just nu längtar jag efter inte mindre än sex filmer som kommer ut inom kort. 

 

Härligt! Det är väl ett ypperligt nöje på hösten, tänker jag. 

 

Jag såg ju AMY och Paper Towns i Stockholm. AMY har jag redan ordat om, och det kanske räcker. Om Paper Towns (som jag faktiskt såg på premiären! och som jag ju läste i våras) vill jag mest säga att jag älskade den. Helt ljuvlig. Så varm, rolig och tänkvärd. Killen som spelar huvudrollen – ja, och de som spelar hans vänner också – är underbara. Killen som spelar Ben påminner mig om en lite trevligare version av Jay i The Inbetweeners och det säger väl allt? 

 

Men framöver alltså… 

 

Det är väl tur att inte alla kommer på en gång förstås! Dark Places är först, den har premiär på fredag och då ska Hanna och jag gå och se den. Vi firar gemensam födelsedag på måndag, nämligen, så då blir det trevligt att fira tillsammans med dinner and a movie. Love & Mercy om Brian Wilson kommer ut samma dag, men den får vänta lite 😉 Kvinnan i guld finns redan tillgänglig, sedan kommer Jag är Ingrid 28 augusti, Ricki & The Flash 11 september och Glada hälsningar från Missångerträsk 25 september. Jag älskade den boken, kanske borde läsa om den innan. Eller lyssna, på gymmet! Har haft Martina i lurarna flera gånger denna veckan och hon är behaglig att lyssna på även på löpbandet. 

 

Det går bra att anmäla sig som frivilligt biosällskap!  

 

Ja. Man kan lära gamla hundar sitta! Och smågamla indietanter att gå på bio… 

Jag har funderat på att åka till Nordiska Akvarellmuséet i Skärhamn denna veckan – döm om min slutledningsförmåga när pappa sa häromdagen att han skulle köra förbi sin bror på Orust idag. Sagt och gjort – jag fick skjuts och en riktigt härlig dag. 

 

Nu kommer en miljon foton, mer eller mindre ur sitt sammanhang. Jag orkar inte skriva sådär jättemycket om allt, men om det är något särskilt du undrar över, eller någon särskild konstnär, så fråga på så plockar jag fram det. Alla bilder hänger alltså på Nordiska Akvarellmuséet och bilderna tillhör naturligtvis respektive konstnär. 

 

En utställning heter Urkraft och fokuserar på Island och isländska målare, den andra heter Vattenkonst och handlar om ”nordisk samtidskonst med tonvikt på vattenfärgstekniker”. 

 

Jag har tyckt att Alex Schulman har varit lite tråkig de senaste åren, men denna krönika känns old school-Schulman. Väldigt, väldigt roligt. 

 

Whoop whopp på er! 

Tim Parks skriver en mycket intressant text i The New York Review of Books om böckerna vi talar om – och inte talar om. 

 

Mycket fascinerande läsning, tyckte jag! 

Jag var på ett kafé igår som spelade mycket tveksam musik. Men så kom det in en tjej bakom disken som hade väldigt snyggt hår och snygga kläder och började mixtra med något och då hoppades jag, genast och fördomsfullt, på en ändring. 

 

Och det blev det! Och inte vad som helst – plötsligt hörde jag vad som måste vara Stuart Murdochs lena toner i högtalarna. Kunde det…? Jag lyckades utröna några ord i texten, googlade vilt och ja! Belle and Sebastian har ju släppt en ny skiva i år, vilket jag totalt glömt av trots att jag fastnade direkt för titeln – Girls in Peacetime Want to Dance. Men här är låten – The Party Line – nu gäller det att få tag på mer…! 

 

 

Jag ska försöka att inte röra till detta inlägget alldeles för mycket – saken är den att jag såg filmen Amy bara några få dagar innan jag läste boken Min dotter Amy och det är nästan omöjligt att inte dra ihop båda, så att säga, när jag ändå skriver. Det finns ju vissa ganska tydliga skillnader – men jag tror att det ska framgå någorlunda tydligt hur jag menar. 

 

Jag såg filmen först – och var trollbunden mer eller mindre från första början. Vilket arbete, med att samla in allt detta material och sammanställa det till en film – och sedan klippa och redigera så otroligt bra. Man blev nästan stum. Vid så många tillfällen glömde jag riktigt av ”hur det gick” för till och med inspelningarna var så levande. Jag såg aldrig Amy live – tyvärr, för det hade jag gärna velat – men vilken upplevelse det måste ha varit. Bara att se filmklipp gjorde att jag rös i hela kroppen. 

 

Vilken sångerska hon var. Och vilken person i allmänhet! Det finns massor av gamla hemvideos som väl lär ge en ganska äkta bild av Amy som dotter / kompis / flickvän och ja, vilken karaktär. Men, så trasig. Jag behöver knappast berätta om den biten av hennes liv för det vet ni redan. 

 

Och ja. Det är som är chockerande i filmen – och i boken – är ju Mitchs fasta övertygelse om att Amy inte behövde hjälp. Ni har hört Rehab – och så resonerades det ju. Typiskt medberoende, förstås, men man kan inte riktigt låta bli att förfasas. Och det är väl hur det har porträtterats i filmen som Mitch själv är förbannad över skulle jag tro – trots att hans intervjuer om den saken visas ”sida vid sida” av helt förskräckliga bilder. 

 

Men – det finns mycket skratt, värme och humor i filmen också. Det var verkligen en känslornas bergoochdalbana att se den. 

Så till boken då – som ju är Mitchs bok. Och det var jag inställd på från början, och jag är glad att jag hade sett filmen först. Jag gillar att ha sett personer på film eller TV innan jag läser deras texter (nå, i många fall) och det var rätt givande i detta fallet. 

 

Historien är ju densamma som filmen – men i boken kommer mer barndomshistorier och berättelser förstås. Och det är fint! Men oj, vad rörigt det blev på sina ställen med persongalleriet. Där hjälpte det också att ha sett filmen – men inte helt och hållet. Till exempel finns det en ”amerikansk Blake” med i bilden – som är med väldigt mycket – och även om han benämns med sitt prefix hela tiden så är det inte helt enkelt att inte förväxla honom med svinet maken Blake. 

 

Jaag hade mer behållning av filmen – det kanske märks? Den var verkligen fantastisk och jag hoppas att den vinner massor av priser för det är den värd.